Hebreerne 3

1 Difor, heilage brør, som er luthavande i eit himmelsk kall! sjå på den apostel og øvsteprest som me kjennest ved, Jesus,

Därför, I helige bröder, I som haven blivit delaktiga av en himmelsk kallelse, skolen I akta på vår bekännelses apostel och överstepräst, Jesus,

2 han som var tru mot den som gjorde honom dertil, liksom og Moses var i heile hans hus!

huru han var trogen mot den som hade insatt honom, likasom Moses var "trogen i hela hans hus".

3 For denne er halden so mykje større æra verd enn Moses, som den som hev bygt huset, hev større æra enn huset sjølv.

Ty han har blivit aktad värdig så mycket större härlighet än Moses, som uppbyggaren av ett hus åtnjuter större ära än själva huset.

4 Kvart hus er det einkvan som byggjer, men den som hev bygt alt, det er Gud.

Vart och ett hus bygges ju av någon, men Gud är den som har byggt allt.

5 Og Moses var vel tru i heile hans hus som ein tenar til å vitna um det som skulde verta tala,

Och väl var Moses "trogen i hela hans hus", såsom "tjänare", till ett vittnesbörd om vad som framdeles skulle förkunnas;

6 men Kristus stend som son yver huset hans; og hans hus er me, so framt me held vårt frimod og den voni me rosar oss av, fast alt til enden.

men Kristus var trogen såsom "son", en son satt över hans hus. Och hans hus äro vi, såframt vi intill änden hålla fast vår frimodighet och vår berömmelse i hoppet.

7 Difor, som den Heilage Ande segjer: «I dag, um de høyrer hans røyst,

Så säger den helige Ande: "I dag, om I fån höra hans röst,

8 so forherd ikkje dykkar hjarto som på argingsstaden på freistingsdagen i øydemarki,

mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig på frestelsens dag i öknen,

9 der federne dykkar freista meg; dei prøvde meg, endå dei såg mine gjerningar i fyrti år.

där edra fäder frestade mig och prövade mig, fastän de hade sett mina verk i fyrtio år.

10 Difor harmast eg på denne ætti og sagde: «Dei fer alltid vilt i hjarta; » men dei kjende ikkje mine vegar,

Därför blev jag förtörnad på det släktet och sade: 'Alltid fara de vilse med sina hjärtan.' Men de ville icke veta av mina vägar.

11 so eg svor i min vreide: «Sanneleg, dei skal ikkje koma inn til mi kvila!»»

Så svor jag då i min vrede: De skola icke komma in i min vila."

12 Sjå til, brør, at det ikkje i nokon av dykk skal vera eit vondt, vantruande hjarta, so han fell frå den livande Gud!

Sen därför till, mina bröder, att icke hos någon bland eder finnes ett ont otroshjärta, så att han avfaller från den levande Guden,

13 Men påminn kvarandre kvar dag, so lenge som det heiter: «i dag», so ikkje nokon av dykk skal verta forherd ved dåring av syndi!

utan förmanen varandra alla dagar, så länge det heter "i dag", på det att ingen av eder må bliva förhärdad genom syndens makt att bedraga.

14 For me hev fenge lut med Kristus, so framt me held vår fyrste fulle vissa fast til enden.

Ty vi hava blivit delaktiga av Kristus, såframt vi eljest intill änden hålla fast vår första tillförsikt.

15 Når det vert sagt: «I dag, um de høyrer hans røyst, so forherd ikkje dykkar hjarto som på argingsstaden, »

När det nu säges: "I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan, såsom när de förbittrade mig",

16 kven var då dei som høyrde og arga honom? Var det ikkje alle dei som gjekk ut or Egyptarland ved Moses?

vilka voro då de som förbittrade honom, fastän de hade hört hans ord? Var det icke alla de som under Moses hade dragit ut ur Egypten?

17 Men kven var det han harmast på i fyrti år? var det ikkje på deim som hadde synda, so deira kroppar fall i øydemarki?

Och vilka voro de som han var förtörnad på i fyrtio år? Var det icke de som hade syndat, de "vilkas kroppar föllo i öknen"?

18 Og kven var det han svor um, at dei ikkje skulde koma inn til hans kvila, utan um deim som var vantruande?

Och vilka gällde den ed som han svor, att de "icke skulle komma in i hans vila", vilka, om icke dem som hade varit ohörsamma?

19 So ser me då at dei ikkje kunde koma inn for vantru skuld.

Så se vi då att det var för otros skull som de icke kunde komma ditin.