Predikerens 3

1 Alt hev si stund, og kvart tiltak under himmelen hev si tid:

Katram darbam ir nolikts laiks un katram nodomam apakš debess ir savs brīdis.

2 Fødast hev si tid, og døy hev si tid; planta hev si tid, og riva upp det som er planta hev si tid;

Savs laiks piedzimt, savs laiks mirt, savs laiks dēstīt un savs laiks dēstīto ravēt.

3 drepa hev si tid, og lækja hev si tid; riva ned hev si tid, og byggja upp hev si tid;

Savs laiks nokaut un savs laiks dziedināt, savs laiks nolauzt un savs laiks uzcelt.

4 gråta hev si tid, og læ hev si tid; syrgja hev si tid, og dansa hev si tid;

Savs laiks raudāt un savs laiks smieties, savs laiks vaidēt un savs laiks diet.

5 kasta stein hev si tid, og sanka stein hev si tid; fangtak hev si tid, og halda seg frå fangtak hev si tid;

Savs laiks akmeņus mest un savs laiks akmeņus kraut, savs laiks apkampt un savs laiks šķirties.

6 leita hev si tid, og missa hev si tid; gøyma hev si tid, og kasta burt hev si tid;

Savs laiks meklēt un savs laiks zaudēt, savs laiks glabāt un savs laiks nomest.

7 riva sund hev si tid, og sauma i hop hev si tid; tegja hev si tid, og tala hev si tid;

Savs laiks saplēst un savs laiks sašūt, savs laiks klusu ciest un savs laiks runāt.

8 elska hev si tid, og hata hev si tid; ufred hev si tid, og fred hev si tid.

Savs laiks mīlēt un savs laiks nīdēt, savs laiks karam un savs laiks mieram.

9 Kva vinning fær då den som gjer noko av den møda han hev med det?

Kāds labums strādniekam no sava pūliņa?

10 Eg såg på det strævet som Gud hev gjeve mannsborni å stræva med.

Es esmu redzējis grūtumu, ko Dievs cilvēku bērniem uzlicis, ar to mocīties.

11 Alt hev han laga fagert til si tid, ja, æva hev han lagt i hjarta deira, men so at menneskja ikkje kann finna ut frå upphav til endes det verk som Gud hev gjort.

Viņš visu jauki ir darījis savā laikā; pat mūžību viņš licis viņu sirdīs; tik cilvēks nevar izprast Dieva darbu, ne viņa iesākumu, ne galu.

12 Då skyna eg at dei ikkje hev noko betre enn å gleda seg og goda seg so lenge livet varer.

Es samanīju, ka priekš viņiem nekas nav labāks, nekā priecāties un labu darīt savā laikā,

13 Men det å eta og drikka og njota livet midt i all møda, det og ei Guds gåva for kvar mann.

Un ka ikkatrs cilvēks ēd un dzer un ko laba bauda pie visa sava pūliņa: tā ir Dieva dāvana.

14 Eg skyna at alt det Gud gjer, det varer æveleg, ikkje kann ein leggja noko til, og ikkje kann ein taka noko ifrå; og det hev Gud gjort so, av di me skal ottast honom.

Es zinu, ka viss, ko Dievs dara, tas paliek mūžīgi, tam neko nevar pielikt nedz no tā ko atraut, un Dievs to dara, lai Viņu bīstas.

15 Det som hender, hev vore til fyrr, og det som kjem til å henda, hev og vore til fyrr; Gud leitar upp att det framfarne.

Kas jau bijis, tas tagad ir, un kas vēl būs, tas jau bijis; un Dievs atjauno to, kas bija pagājis.

16 Framleides såg eg under soli: I domstolen, der sat uretten, og på rettferd-staden, der var uretten.

Un es vēl pasaulē esmu redzējis tiesas vietu, - tur bija bezdievība, un taisnības vietu, - tur bija bezdievība.

17 Då sagde eg med meg sjølv: «Den rettferdige og den urettferdige skal Gud døma; for hjå han er det sett ei tid for kvart tiltak og for kvart verk.»

Es sacīju savā sirdi: Dievs tiesās taisno un bezdievīgo; jo katram nodomam ir tur savs laiks, un visi darbi (taps tiesāti).

18 Eg sagde med meg sjølv: «Det er for mannsborni skuld, for Gud vil prova deim, so dei kann sjå at dei i seg sjølve ikkje er anna enn dyr.

Es sacīju savā sirdī: tas ir cilvēku bērnu dēļ, Dievs tos grib pārbaudīt un tiem rādīt, ka tie paši par sevi ir kā lopi.

19 For lagnaden åt mannsborni er som lagnaden åt dyri, ja, same lagnaden fær dei; som den eine døyr, so døyr den andre, og ei ånd hev dei alle; menneskja hev ingen fyremun framfor dyri, for alt er fåfengt.

Jo kāds cilvēku bērnu liktenis, tāds lopu liktenis; tiem ir viens liktenis: kā viens mirst, tā otrs mirst, - tiem visiem ir viena dvaša, un cilvēks nav pārāks pār lopiem; jo viss ir niecība.

20 Alle gjeng til ein stad, alle er komne av moldi, og alle skal attende til moldi.

Visi noiet vienā vietā, visi ir no pīšļiem un visi griežas atpakaļ pīšļos.

21 Kven veit um åndi åt menneski stig uppetter, og um åndi åt dyri fer ned til jordi?»

Kas pārmana cilvēku bērnu dvašu, vai tā augšup iet, un lopu dvašu, vai tā lejup nokāpj?

22 So skyna eg at ingen ting er betre enn at mannen er glad i arbeidet sitt, for det er hans lut. For kven kann føra honom so langt, at han ser inn i det som skal koma etter honom?

Tādēļ es redzēju, ka nekas nav labāks, nekā ka cilvēks priecājās pie sava darba; jo tā ir viņa daļa. Jo kas viņu vedīs tai vietā, kur tas varētu redzēt, kas pēc viņa notiks?