2 Korintierne 1

1 Paulus, Jesu Kristi apostel ved Guds vilje, og broderen Timoteus til Guds kyrkjelyd som er i Korint, med alle dei heilage i heile Akaia:

Paulus, Jesu Christi Apostel, genom Guds vilja, och brodren Timotheus, den Guds församling som är i Corintho, samt med all helgon, som äro uti hela Achajen:

2 Nåde vere med dykk og fred frå Gud, vår Fader, og Herren Jesus Kristus!

Nåd vare med eder, och frid af Gudi, vårom Fader, och Herranom Jesu Christo.

3 Lova vere Gud og vår Herre Jesu Kristi Fader, miskunns Fader og all trøystings Gud,

Välsignad vare Gud och vårs Herras Jesu Christi Fader, barmhertighetenes Fader, och all hugsvalelses Gud;

4 han som trøystar oss i all vår trengsla, so me kann trøysta deim som er i allslags trengsla, med den trøyst som me sjølve vert trøysta med av Gud!

Som oss hugsvalar i all vår bedröfvelse, att vi ock hugsvala kunne dem, som i allahanda bedröfvelse äro, med den hugsvalelse, der Gud oss med hugsvalar.

5 For liksom Kristi lidingar kjem rikleg yver oss, so er og vår trøyst rikleg ved Kristus.

Ty såsom Christi lidande är mycket kommet öfver oss, så kommer ock mycken hugsvalelse öfver oss genom Christum.

6 Men um me lid trengsla, so er det til dykkar trøyst og frelsa; vert me trøysta, so er det dykk til ei trøyst som viser seg verksam i tolmod i dei same lidingar som me lid;

Men hvad vi hafve bedröfvelse eller hugsvalelse, så sker det eder till godo. Är det bedröfvelse, så sker det eder till hugsvalelse och salighet; hvilken salighet är kraftig, om I liden tåleliga, i den måtton som vi lide; är det hugsvalelse, så sker det ock eder till hugsvalelse och salighet; är ock vårt hopp stadigt för eder;

7 og vår von um dykk er fast, av di me veit at liksom de hev lut i lidingarne, so skal de og hava lut i trøysti.

Efter vi vete, att såsom I ären delaktige i lidandet, så varden I ock delaktige i hugsvalelsen.

8 For me vil ikkje, brør, at de skal vera uvitande um den trengsla som kom yver oss i Asia, at me vart ovleg hardt nedtyngde, meir enn me kunde bera, so at me jamvel mistvila um livet;

Ty vi vilje icke fördölja eder, käre bröder, vår bedröfvelse, som oss vederfaren är uti Asien; ty vi vore förtungade öfver måtton, och öfver magten, så att vi ock tviflade om lifvet;

9 ja, me hadde med oss sjølve gjort upp at me laut døy, so me ikkje skulde lita på oss sjølve, men på Gud, som vekkjer upp dei daude,

Och satte oss så före, att vi skulle visserligen dö; det skedde fördenskull, att vi ingen tröst skola sätta på oss sjelfva, utan på Gud, som uppväcker de döda;

10 han som fria og friar oss frå slik daude, som me vonar og vil fria oss heretter,

Hvilken oss af slik död friat hafver, och ännu dageliga friar; och hoppoms på honom, att han skall oss ännu härefter fria,

11 med di de og kjem oss til hjelp med bøn, so det frå mange munnar må koma rikleg takk for oss, for den nåde som er oss gjeven.

Genom edra böners hjelp för oss; på det af många personer må ske mycken tack för oss, för den gåfvo som oss gifven är.

12 For vår ros er dette: Vitnemålet i vårt samvit um at me i Guds heilagdom og reinleik, ikkje i kjøtleg visdom, men i Guds nåde hev ferdast i verdi, og serleg hjå dykk.

Ty vår berömmelse är detta, nämliga vårt samvets vittnesbörd, att vi uti enfaldighet och Guds renhet, icke uti köttslig vishet, utan i Guds nåd, hafve vandrat på verldene; men aldramest när eder.

13 For me skriv ikkje anna til dykk enn det som de les eller skynar, og eg vonar at de og skal skyna det til enden

Ty vi skrifve eder intet annat, än det I läsen, och tillförene veten. Mig hoppas, att I skolen ock så befinna ( oss ) allt intill ändan;

14 - liksom de og til deils hev skyna oss - at me er dykkar ros, liksom de og er vår på Herren Jesu dag.

Såsom I hafven oss endels befunnit; ty vi äro edor berömmelse, såsom ock I ären vår berömmelse, på Herrans Jesu dag.

15 Og i denne tillit rådde eg meg til å koma til dykk fyrst, so de kunde få endå ein nåde,

Och på den förtröstning ville jag kommit till eder tillförene, att jag måtte eder dubbelt vara till vilja;

16 og fara frå dykk til Makedonia, og so koma frå Makedonia til dykk att og få fylgje av dykk til Judæa.

Och genom eder fordenskap färdas till Macedonien, och ifrå Macedonien komma till eder igen, och af eder fordras till Judeen.

17 Då eg no tok denne rådi, for eg då kann henda fram med lauslynde, eller er det etter kjøtet eg tek dei råder som eg tek, so det hjå meg skulde vera både ja, ja og nei, nei?

Då jag detta så tänkte, månde jag det göra af någon lössinnighet? Eller månn min anslag vara köttslig? Nej; utan när mig är ja ja; och nej är nej.

18 So visst som Gud er trufast, so er vårt ord til dykk ikkje ja og nei.

Men Gud är trofast, att vårt ord till eder är icke vordet ja och nej.

19 For Guds Son, Kristus Jesus, som vart forkynt hjå dykk ved oss, ved meg og Silvanus og Timoteus, han var ikkje ja og nei, men ja hev det vorte i honom.

Ty Guds Son Jesus Christus, som ibland eder är predikad af oss, nämliga af mig, och Silvano, och Timotheo, hafver icke varit ja och nej, utan det var ja i honom.

20 For so mange som Guds lovnader er, so hev dei i honom sitt ja og fær og i honom sitt amen, Gud til æra ved oss.

Ty all Guds tillsägelse äro Ja i honom, och äro Amen i honom, Gudi till äro genom oss.

21 Men den som held oss faste saman med dykk i Kristus og salva oss, det er Gud,

Men Gud är den oss stadfäster, samt med eder, i Christo och hafver smort oss;

22 han som sette sitt innsigle på oss og gav Anden til pant i våre hjarto.

Och förseglat oss, och gifvit uti vår hjerta Andans pant.

23 Men eg kallar Gud til vitne for mi sjæl, at det var for di eg vilde spara dykk at eg ikkje endå er komen til Korint;

Jag kallar Gud till vittne på min själ, det jag icke ännu kom till Corinthum, det är skedt fördenskull att jag skonade eder.

24 ikkje at me er herrar yver dykkar tru, men me er medverkande til dykkar gleda; for de stend i trui.

Icke att vi äro herrar öfver eder på trones vägna; utan vi äre hjelpare till edor glädje; ty I stån i trone.