1 Korintierne 13
1 Um eg talar med menneskjetungor og engletungor, men hev ikkje kjærleik, då er eg ein ljomande malm eller ei klingande bjølla.
Om jag talade med menniskors och Änglars tungor, och hade icke kärleken, så vore jag en ljudande malm, eller en klingande bjellra.
2 Og um eg hev profetgåva og kjenner alle løyndomar og all kunnskap, og um eg hev all tru, so at eg kann flytja fjell, men hev ikkje kjærleik, då er eg ingen ting.
Och om jag kunde prophetera, och visste all hemlighet, och allt förstånd, och hade alla tro, så att jag försatte berg, och hade icke kärleken, så vore jag intet.
3 Og um eg gjev til føda for fatige alt det eg eig, og um eg gjev min likam til å verta brend, men hev ikkje kjærleik, då gagnar det meg ingen ting.
Och om jag gåfve alla mina ägodelar de fattiga, och låte min lekamen brinna, och hade icke kärleken, så vore det mig intet nyttigt.
4 Kjærleiken er langmodig, er velviljug; kjærleiken ovundast ikkje; kjærleiken briskar seg ikkje, blæs seg ikkje upp;
Kärleken är tålig och mild; kärleken afundas intet; kärleken skalkas intet, han uppblåses icke.
5 han gjer inkje usømelegt, søkjer ikkje sitt eige, illskast ikkje, gøymer ikkje på det vonde;
Han skickar sig icke ohöfveliga; han söker icke sitt, han förtörnas icke, han tänker intet argt;
6 han gled seg ikkje ved urettferd, men gled seg ved sanning.
Han gläds icke öfver orättfärdighet; men han fröjdar sig öfver sanningen.
7 Alt lid han, alt trur han, alt vonar han, alt toler han.
Han fördrager all ting, han tror all ting, han hoppas all ting, han lider all ting.
8 Kjærleiken fell aldri burt; men anten det er profetgåvor, so skal dei få ende, eller tungor, so skal dei tagna, eller kunnskap, so skal han få ende.
Kärleken vänder aldrig åter, ändock Prophetierna skola återvända, och tungomålen skola afkomma, och förståndet skall återvända.
9 For me skynar i stykkjevis og talar profetisk i stykkjevis;
Ty vi förstå endels, och prophetere endels;
10 men når det fullkomne kjem, då skal det som er i stykkjevis, få ende.
Men då det kommer som fullkomligit är, så vänder det åter som endels är.
11 Då eg var barn, tala eg som eit barn, tenkte eg som eit barn, dømde eg som eit barn; men då eg vart mann, lagde eg av det barnslege.
Då jag var ett barn, talade jag som ett barn, och hade sinne som ett barn, och hade barnsliga tankar; men sedan jag vardt man, lade jag bort det barnsligit var.
12 For no ser me i ein spegel, i ei gåta, men då skal me sjå åsyn til åsyn; no kjenner eg i stykkjevis, men då skal eg kjenna fullt ut, liksom eg og fullt ut er kjend.
Ty vi se nu genom en spegel, uti ett mörkt tal; men då ansigte emot ansigte. Nu känner jag endels; men då skall jag kännat, såsom jag ock känd är.
13 Men no vert dei verande desse tri: Tru, von, kjærleik, og størst av deim er kjærleiken.
Men nu blifver tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst ibland dem är kärleken.
