Salmenes 69

1 Til sangmesteren; efter "Liljer"; av David. Frels mig, Gud, for vannene er kommet inntil sjelen.

För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

2 Jeg er sunket ned i bunnløst dynd, hvor der intet fotfeste er; jeg er kommet i dype vann, og strømmen slår over mig.

Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.

3 Jeg har ropt mig trett, min strupe brenner; mine øine er borttæret idet jeg venter på min Gud.

Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.

4 Flere enn hårene på mitt hode er de som hater mig uten årsak; tallrike er de som vil forderve mig, mine fiender uten grunn; det jeg ikke har røvet, skal jeg nu gi tilbake.

Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.

5 Gud, du kjenner min dårskap, og all min syndeskyld er ikke skjult for dig.

Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.

6 La dem ikke bli til skamme ved mig, de som bier efter dig, Herre, Herre, hærskarenes Gud! La dem ikke bli til spott ved mig, de som søker dig, Israels Gud!

Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.

7 For for din skyld bærer jeg vanære, dekker skam mitt åsyn.

Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

8 Jeg er blitt fremmed for mine brødre og en utlending for min mors barn.

Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

9 For nidkjærhet for ditt hus har fortært mig, og deres hån som håner dig, er falt på mig.

främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.

10 Og min sjel gråt mens jeg fastet, og det blev mig til spott.

Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

11 Og jeg gjorde sekk til mitt klædebon, og jeg blev dem til et ordsprog.

Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.

12 De som sitter i porten, snakker om mig, og de som drikker sterk drikk, synger om mig.

Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.

13 Men jeg kommer med min bønn til dig, Herre, i nådens tid, Gud, for din megen miskunnhet; svar mig med din frelsende trofasthet!

Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

14 Redd mig ut av dyndet og la mig ikke synke! La mig bli reddet fra dem som hater mig, og fra de dype vann!

Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.

15 La ikke vannstrømmen slå over mig og ikke dypet sluke mig, og la ikke brønnen lukke sitt gap over mig!

Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.

16 Svar mig, Herre, for din miskunnhet er god; vend dig til mig efter din store barmhjertighet!

Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

17 Og skjul ikke ditt åsyn for din tjener, for jeg er i nød; skynd dig å svare mig!

Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.

18 Kom nær til min sjel, forløs den, frels mig for mine fienders skyld!

Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

19 Du kjenner min spott og min skam og min vanære; alle mine motstandere er for ditt åsyn.

Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.

20 Spott har brutt mitt hjerte, så jeg er syk, og jeg ventet på medynk, men der var ingen, på trøstere, men jeg fant ikke nogen.

Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

21 De gav mig galle å ete, og for min tørst gav de mig eddik å drikke.

Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.

22 La deres bord bli til en strikke for deres åsyn og til en snare for dem når de er trygge!

De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

23 La deres øine formørkes, så de ikke ser, og la deres lender alltid vakle!

Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;

24 Utøs din harme over dem, og la din brennende vrede nå dem!

må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.

25 Deres bolig bli øde, ei være der nogen som bor i deres telt!

Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.

26 For den du har slått, forfølger de, og de forteller om deres smerte som du har stunget.

Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

27 La dem legge skyld til sin skyld, og la dem ikke komme til din rettferdighet!

eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.

28 La dem bli utslettet av de levendes bok, og la dem ikke bli innskrevet med de rettferdige!

Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

29 Men jeg er elendig og full av pine; la din frelse, Gud, føre mig i sikkerhet!

Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

30 Jeg vil love Guds navn med sang og ophøie ham med lovprisning,

Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

31 og det skal behage Herren bedre enn en ung okse med horn og klover.

Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.

32 Når saktmodige ser det, skal de glede sig; I som søker Gud, eders hjerte leve!

Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.

33 For Herren hører på de fattige, og sine fanger forakter han ikke.

När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

34 Himmel og jord skal love ham, havet og alt det som rører sig i det.

Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.

35 For Gud skal frelse Sion og bygge byene i Juda, og de skal bo der og eie dem,

Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.

36 og hans tjeneres avkom skal arve dem, og de som elsker hans navn, skal bo i dem.

Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet. Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.