Salmenes 69

1 Til sangmesteren; efter "Liljer"; av David. Frels mig, Gud, for vannene er kommet inntil sjelen.

En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.

2 Jeg er sunket ned i bunnløst dynd, hvor der intet fotfeste er; jeg er kommet i dype vann, og strømmen slår over mig.

Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.

3 Jeg har ropt mig trett, min strupe brenner; mine øine er borttæret idet jeg venter på min Gud.

Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.

4 Flere enn hårene på mitt hode er de som hater mig uten årsak; tallrike er de som vil forderve mig, mine fiender uten grunn; det jeg ikke har røvet, skal jeg nu gi tilbake.

De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.

5 Gud, du kjenner min dårskap, og all min syndeskyld er ikke skjult for dig.

Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.

6 La dem ikke bli til skamme ved mig, de som bier efter dig, Herre, Herre, hærskarenes Gud! La dem ikke bli til spott ved mig, de som søker dig, Israels Gud!

Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.

7 For for din skyld bærer jeg vanære, dekker skam mitt åsyn.

Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.

8 Jeg er blitt fremmed for mine brødre og en utlending for min mors barn.

Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.

9 For nidkjærhet for ditt hus har fortært mig, og deres hån som håner dig, er falt på mig.

Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.

10 Og min sjel gråt mens jeg fastet, og det blev mig til spott.

Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.

11 Og jeg gjorde sekk til mitt klædebon, og jeg blev dem til et ordsprog.

Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.

12 De som sitter i porten, snakker om mig, og de som drikker sterk drikk, synger om mig.

De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.

13 Men jeg kommer med min bønn til dig, Herre, i nådens tid, Gud, for din megen miskunnhet; svar mig med din frelsende trofasthet!

Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.

14 Redd mig ut av dyndet og la mig ikke synke! La mig bli reddet fra dem som hater mig, og fra de dype vann!

Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;

15 La ikke vannstrømmen slå over mig og ikke dypet sluke mig, og la ikke brønnen lukke sitt gap over mig!

Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.

16 Svar mig, Herre, for din miskunnhet er god; vend dig til mig efter din store barmhjertighet!

Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;

17 Og skjul ikke ditt åsyn for din tjener, for jeg er i nød; skynd dig å svare mig!

Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.

18 Kom nær til min sjel, forløs den, frels mig for mine fienders skyld!

Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.

19 Du kjenner min spott og min skam og min vanære; alle mine motstandere er for ditt åsyn.

Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.

20 Spott har brutt mitt hjerte, så jeg er syk, og jeg ventet på medynk, men der var ingen, på trøstere, men jeg fant ikke nogen.

Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.

21 De gav mig galle å ete, og for min tørst gav de mig eddik å drikke.

Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.

22 La deres bord bli til en strikke for deres åsyn og til en snare for dem når de er trygge!

Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.

23 La deres øine formørkes, så de ikke ser, og la deres lender alltid vakle!

Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.

24 Utøs din harme over dem, og la din brennende vrede nå dem!

Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.

25 Deres bolig bli øde, ei være der nogen som bor i deres telt!

Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.

26 For den du har slått, forfølger de, og de forteller om deres smerte som du har stunget.

Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.

27 La dem legge skyld til sin skyld, og la dem ikke komme til din rettferdighet!

Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.

28 La dem bli utslettet av de levendes bok, og la dem ikke bli innskrevet med de rettferdige!

Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.

29 Men jeg er elendig og full av pine; la din frelse, Gud, føre mig i sikkerhet!

Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.

30 Jeg vil love Guds navn med sang og ophøie ham med lovprisning,

Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.

31 og det skal behage Herren bedre enn en ung okse med horn og klover.

Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.

32 Når saktmodige ser det, skal de glede sig; I som søker Gud, eders hjerte leve!

De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.

33 For Herren hører på de fattige, og sine fanger forakter han ikke.

Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.

34 Himmel og jord skal love ham, havet og alt det som rører sig i det.

Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.

35 For Gud skal frelse Sion og bygge byene i Juda, og de skal bo der og eie dem,

Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.

36 og hans tjeneres avkom skal arve dem, og de som elsker hans navn, skal bo i dem.

Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.