Jobs 6

1 Da tok Job til orde og sa:

Job svarade, och sade:

2 Gid min gremmelse blev veid, og min ulykke samtidig lagt på vekten!

När man voge min jämmer, och lade allt mitt lidande på ena våg,

3 For nu er den tyngre enn havets sand; derfor var mine ord tankeløse.

Så skulle det vara svårare, än sanden i hafvet; derföre är förgäfves hvad jag säger.

4 For den Allmektiges piler sitter i mig, og min ånd drikker deres gift; Guds redsler stiller sig op imot mig.

Förty dens Allsmägtigas pilar stå i mig, hvilkens grymhet utsuper allan min anda; och Guds förskräckelse äro ställd uppå mig.

5 Skriker vel et villesel midt i det grønne gress? Eller brøler en okse foran sitt fôr?

Icke ropar vildåsnen, när han hafver gräs; ej heller oxen, då han hafver foder.

6 Hvem vil ete det som det ingen smak er i, uten salt? Eller er det smak i eggehvite?

Kan man ock äta det som osaltadt är? Eller månn någor vilja smaka det hvita om äggeblomman?

7 Det byr mig imot å røre ved det; det er for mig som utskjemt mat.

Der min själ tillförene vämjade vid, det är nu min mat för värks skull.

8 Gid min bønn måtte bli hørt, og Gud vilde opfylle mitt håp!

O! att min bön måtte ske, och Gud gåfve mig det jag förhoppas;

9 Og måtte det behage Gud å knuse mig, å slippe løs sin hånd og avskjære min livstråd!

Att Gud toge till att sönderslå mig, och låte sina hand sönderkrossa mig;

10 Da hadde jeg ennu en trøst, og jeg skulde springe av glede midt i den skånselløse smerte; for jeg har ikke fornektet den Helliges ord.

Så hade jag ändå tröst, och ville bedja i minom sjukdom, att han icke skonade mig; jag hafver dock icke nekat dens Heligas tal.

11 Hvad kraft har jeg, så jeg kunde holde ut, og hvad blir enden med mig, så jeg kunde være tålmodig?

Hvad är min kraft, att jag skulle kunna härda ut? Och hvad är min ändalykt, att min själ skulle vara tålig?

12 Er da min kraft som stenens kraft? Eller er mitt kjøtt av kobber?

Min kraft är dock icke af sten, ej är heller mitt kött af koppar.

13 Er jeg da ikke aldeles hjelpeløs? Er ikke all utsikt til frelse fratatt mig?

Hafver jag dock ingenstäds hjelp; och ingen ting vill gå fram med mig.

14 Den ulykkelige burde møte kjærlighet hos sin venn, selv om han opgir frykten for den Allmektige.

Den der icke bevisar sinom nästa barmhertighet, han öfvergifver dens Allsmägtigas fruktan.

15 Men mine brødre har sviktet som en bekk, som strømmer hvis vann skyller over,

Mine bröder gå förakteliga framom mig, såsom en bäck; såsom en ström framom flyter.

16 som er grumset av is, og som det skjuler sig sne i;

Dock de som rädas för rimfrostet, öfver dem varder fallandes snö.

17 men på den tid de treffes av solens glød, tørkes de ut; når det blir hett, svinner de bort.

Den tid hetten tvingar dem, skola de försmäkta; och när det hett blifver, skola de förgås utaf sitt rum.

18 Karavaner som er på veien til dem, bøier av; de drar op i ørkenen og omkommer.

Deras väg går afsides bort; de vandra der intet vägadt är, och förgås.

19 Temas karavaner speidet efter dem, Sjebas reisefølger satte sitt håp til dem;

De se uppå Thema vägar; på rika Arabiens stigar akta de.

20 de blev til skamme, fordi de stolte på dem; de kom dit og blev skuffet.

Men de skola komma på skam, då det är aldrasäkrast; och skola skämma sig, då de deruppå komne äro.

21 Således er I nu blitt til intet; I ser ulykken og blir redde.

Ty I ären nu komne till mig; och medan I sen jämmer, frukten I eder.

22 Har jeg vel bedt eder at I skulde gi mig noget eller bruke noget av eders gods til beste for mig,

Hafver jag ock sagt: Bärer hit, och skänker mig af edro förmågo?

23 at I skulde frelse mig av fiendens hånd og løskjøpe mig fra voldsmenn?

Och hjelper mig utu fiendans hand? Och förlosser mig utu tyranners händer?

24 Lær mig, så skal jeg tie, og vis mig hvori jeg har faret vill!

Lärer mig, jag vill tiga; och det jag icke vet, det underviser mig.

25 Hvor kraftige er ikke rettsindige ord! Men hvad gagn er det i en refselse fra eder?

Hvi straffen I rättfärdigt tal? Hvilken är ibland eder, som det straffa kan?

26 Tenker I på å refse ord? Ord av en fortvilet mann hører jo vinden til.

I sätten samman ord, allenast till att straffa, och gören med ordom ett förtvifladt mod.

27 Endog om en farløs kunde I kaste lodd og kjøpslå om eders venn.

I öfverfallen en fattigan faderlösan, och rycken edar nästa upp med rötter.

28 Men gjør nu så vel å se på mig! Skulde jeg vel ville lyve eder midt op i ansiktet?

Dock, medan I hafven begynt, ser uppå mig, om jag varder beslagen med någon lögn för eder.

29 Vend om, la det ikke skje urett! Vend om, jeg har ennu rett i dette.

Svarer hvad som rätt är; min svar skola väl blifva rätt.

30 Er det urett på min tunge, eller skulde min gane ikke merke hvad som er ondt?

Hvad gäller, min tunga hafver icke orätt, och min mun föregifver icke ondt.