Jobs 24
1 Hvorfor lar den Allmektige aldri sine straffetider komme? Og hvorfor får de som kjenner ham, ikke se hans dager?
Hvi skulle tiderna dem Allsmägtiga icke fördolda vara? Och de honom känna, se intet hans dagar?
2 Folk flytter grenseskjell; de raner fe og fører det på beite.
De flytta råmärken, de röfva bort hjorden, och föda honom.
3 Farløses asen driver de bort; enkens okse tar de i pant.
De drifva bort de faderlösas åsna, och taga enkones oxa till pant.
4 Fattigfolk trenger de ut av veien; alle de saktmodige i landet må skjule sig.
De fattige måste vika för dem, och de torftige i landena måste förgömma sig.
5 Ja, som villesler i ørkenen går de ut til sin gjerning og leter efter føde; ødemarken gir dem brød til barna.
Si, vilddjuren i öknene gå ut, såsom de pläga, bittida till rofs, att de skola bereda mat för ungarna.
6 På marken høster de den ugudeliges fôr, og i hans vingård holder de efterhøst.
De uppskära af den åker, som dem intet tillhörer; och berga den vingård, som de med orätt hafva.
7 Nakne overnatter de uten klær og uten dekke i kulden.
De nakna låta de ligga, och låta dem intet öfvertäckelse i frostena, hvilkom de deras kläder borttagit hafva;
8 Av skyllregnet på fjellet blir de våte, og fordi de ikke har noget annet ly, trykker de sig inn til berget.
Så att de måste hålla sig i bergskrefvom, när en regnskur af bergen faller neder uppå dem; efter de eljest ingen råd hafva.
9 Den farløse rives bort fra mors bryst, og armingens klær blir tatt som pant.
De slita barnet ifrå bröstet, och göra det faderlöst; och göra menniskorna fattiga med pantande.
10 Nakne går de, uten klær, og sultne bærer de kornbånd.
Den nakna låta de gå utan kläder, och dem hungroga borttaga de axen.
11 Mellem de ugudeliges murer perser de olje; de treder vinpersene og tørster.
De tvinga dem till att göra oljo uppå deras qvarn, och trampa deras pressar, och låta dem likväl törsta.
12 Fra byen lyder døendes stønn, og de hårdt sårede skriker om hjelp; men Gud enser ikke slik urett.
De göra folket i staden suckande, och dess slagnas själar ropande; och Gud straffar dem intet.
13 Andre er fiender av lyset; de kjenner ikke dets veier og holder sig ikke på dets stier.
Derföre äro de affallne ifrå ljusena, och känna icke dess väg, och vända icke om till dess stigar igen.
14 Før dag står morderen op, slår ihjel den som er arm og fattig, og om natten er han som tyven.
I lysningene står mördaren upp, och dräper den fattiga och torftiga; och om nattena är han som en tjuf.
15 Horkarlens øie speider efter skumringen; han sier: Intet øie ser mig, og han dekker sitt ansikt til.
Horkarlens öga hafver akt på skymningena, och säger: Mig ser intet öga; och han förtäcker sitt anlete.
16 I mørket bryter de inn i husene, om dagen lukker de sig inne; lyset vil de ikke vite av.
I mörkrena bryter han sig in i husen; om dagen gömma de sig med hvarannan, och vilja intet veta af ljusena.
17 For nattens mørke er morgen for dem alle; de er velkjente med nattemørkets redsler.
Ty om än morgonen kommer dem, är det dem såsom ett mörker; förty han förnimmer mörkrens förskräckelse.
18 Hastig rives de med av strømmen; forbannet blir deres arvedel i landet; de ferdes ikke mere på veien til vingårdene.
Han far lätteliga åstad såsom uppå ett vatten; hans håfvor varda icke stora i landena, och han brukar intet sin vingård.
Helvetet tager bort dem som synda, såsom hette och torka förtärer snövattnet bort. (Sheol h7585)
20 Hans mors liv glemmer ham, makken fortærer ham med lyst, ingen minnes ham mere, og ondskapen blir som et splintret tre.
De barmhertige skola förgäta honom; hans lust varder full med matk; man skall icke mer tänka uppå honom; han skall sönderbruten varda såsom ett ruttet trä.
21 Slik går det med den som har plyndret den ufruktbare, som ikke fødte, og aldri har gjort godt mot enker.
Han hafver bedröfvat den ensamma, som intet föder; och enkone hafver han intet godt gjort;
22 Men Gud opholder voldsmennene lenge med sin kraft; de reiser sig igjen, skjønt de mistvilte om livet.
Och hafver dragit de mägtiga under sig med sine kraft. När han står, skall han icke viss vara uppå sitt lif.
23 Han lar dem leve i trygghet og støtter dem; hans øine våker over deres veier.
Han gör sig sjelf en trygghet, der han sig uppå förlåter; dock se hans ögon uppå deras handel.
24 De stiger høit; en liten stund, så er de ikke mere; de segner og dør som alle andre, og som aks-toppen skjæres de av.
De äro en liten tid upphäfne; men de varda omintet, och undertryckte, och taga en ända såsom all ting; och såsom agnar på axen skola de afslagne varda.
25 Og er det nu ikke så, hvem gjør mig da til løgner og mitt ord til intet?
Är det icke så? Nu väl, ho vill straffa mig för lögn, och göra min ord om intet?
