Jobs 14

1 Et menneske, født av en kvinne, lever en kort tid og mettes med uro.

Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

2 Som en blomst skyter han op og visner, han farer bort som skyggen og holder ikke stand.

Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

3 Endog over en sådan holder du dine øine åpne, og mig fører du frem for din domstol!

Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

4 Kunde det bare komme en ren av en uren! Ikke én!

Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

5 Når hans dager er fastsatt, hans måneders tall bestemt hos dig, når du har satt ham en grense som han ikke kan overskride,

Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

6 så vend ditt øie bort fra ham, så han kan ha ro så vidt at han kan glede sig som en dagarbeider ved sin dag!

Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

7 For treet er det håp; om det hugges, så spirer det igjen, og på nye skudd mangler det ikke;

Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

8 om dets rot eldes i jorden, og dets stubb dør ut i mulden,

Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

9 så setter det allikevel knopper ved eimen av vannet og skyter grener som et nyplantet tre.

Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

10 Men når en mann dør, så ligger han der, når et menneske opgir ånden, hvor er han da?

Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

11 Som vannet minker bort i en sjø, og som en elv efterhånden blir grunnere og tørker ut,

Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

12 så legger et menneske sig ned og reiser sig ikke igjen; så lenge himmelen er til, våkner de ikke - de vekkes ikke op av sin søvn.

Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

13 Å om du vilde gjemme mig i dødsriket og skjule mig der til din vrede var over - om du vilde sette mig et tidsmål og så komme mig i hu! (Sheol h7585)

Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

14 Når en mann dør, lever han da op igjen? Alle min krigstjenestes dager skulde jeg da vente, til min avløsning kom;

Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

15 du skulde da rope, og jeg skulde svare dig; efter dine henders verk skulde du lenges.

Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

16 Men nu teller du mine skritt og akter stadig på min synd.

Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

17 Forseglet i en pung ligger min brøde, og du syr til over min misgjerning.

Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

18 Men som et fjell faller og smuldres bort, og en klippe flyttes fra sitt sted,

Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

19 som vannet huler ut stener og flommen skyller bort mulden, således gjør du menneskets håp til intet;

Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

20 du overvelder ham for alltid, og han farer bort; du forvender hans åsyn og lar ham fare.

Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

21 Kommer hans barn til ære, da vet han det ikke, og blir de ringeaktet, da blir han det ikke var.

Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

22 Bare over ham selv kjenner hans legeme smerte, og bare over ham selv sørger hans sjel.

Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.