Job 9
1 Et respondens Iob, ait:
Job svarade och sade:
2 Vere scio quod ita sit, et quod non iustificetur homo compositus Deo.
Ja, jag vet det fullväl, att så är, att en menniska icke kan bestå rättfärdig för Gud.
3 Si voluerit contendere cum eo, non poterit ei respondere unum pro mille.
Täckes honom träta med honom, så kan han icke svara honom ett emot tusende.
4 Sapiens corde est, et fortis robore: quis restitit ei, et pacem habuit?
Han är vis och mägtig; hvem hafver det dock gått väl af, som sig hafver satt emot honom?
5 Qui transtulit montes, et nescierunt hi quos subvertit in furore suo.
Han försätter bergen, förr än de det förnimma; hvilka han i sine vrede omkastar.
6 Qui commovet terram de loco suo, et columnae eius concutiuntur.
Han rörer jordena af sitt rum, så att hennes pelare bäfva.
7 Qui praecipit Soli, et non oritur: et stellas claudit quasi sub signaculo:
Han talar till solena, så går hon intet upp, och han förseglar stjernorna.
8 Qui extendit caelos solus, et graditur super fluctus maris.
Han allena utsträcker himmelen, och går på hafsens vägar.
9 Qui facit Arcturum, et Oriona, et Hyadas, et interiora austri.
Han gör Karlavagnen ( på himmelen ) och Orion; sjustjernorna, och de stjernor söderut.
10 Qui facit magna, et incomprehensibilia, et mirabilia, quorum non est numerus.
Han gör mägtig ting, som man icke utransaka kan, och under, deruppå intet tal är.
11 Si venerit ad me, non videbo eum: si abierit, non intelligam.
Si, han går framom mig, förr än jag varder det varse; och han förvandlar sig, förr än jag det märker.
12 Si repente interroget, quis respondebit ei? vel quis dicere potest: Cur ita facis?
Si, om han går hasteliga bort, ho vill hemta honom igen? Ho vill säga till honom: Hvad gör du?
13 Deus, cuius irae nemo resistere potest, et sub quo curvantur qui portant orbem.
Han är Gud, hans vrede kan ingen stilla; under honom måste buga sig de stolta herrar.
14 Quantus ergo sum ego, ut respondeam ei, et loquar verbis meis cum eo?
Huru skulle jag då svara honom, och finna några ord emot honom?
15 Qui etiam si habuero quippiam iustum, non respondebo, sed meum iudicem deprecabor.
Om jag än rätt hafver, så kan jag dock likväl intet svara honom; utan måste i rättenom bedjas före.
16 Et cum invocantem exaudierit me, non credo quod audierit vocem meam.
Och om jag än åkallade honom, och han hörde mig; så tror jag dock icke, att han hörer mina röst.
17 In turbine enim conteret me, et multiplicabit vulnera mea etiam sine causa.
Ty han far öfver mig med storm, och gör mig såren mång utan sak.
18 Non concedit requiescere spiritum meum, et implet me amaritudinibus.
Han låter icke min anda vederqvickas, utan gör mig full med bedröfvelse.
19 Si fortitudo quaeritur, robustissimus est: si aequitas iudicii, nemo audet pro me testimonium dicere.
Vill man magt, så är han för mägtig; vill man rätten, ho vill vittna med mig?
20 Si iustificare me voluero, os meum condemnabit me: si innocentem ostendero, pravum me comprobabit.
Om jag säger att jag är rättfärdig, så fördömer han mig dock; är jag from, så för han mig dock till ondan.
21 Etiam si simplex fuero, hoc ipsum ignorabit anima mea, et taedebit me vitae meae.
Är jag än from, så tör min själ dock intet hålla sig dervid; jag begärer intet mer lefva.
22 Unum est quod locutus sum, et innocentem et impium ipse consumit.
Det är det som jag sagt hafver; han förgör både den goda, och den ogudaktiga.
23 Si flagellat, occidat semel, et non de poenis innocentum rideat.
När han begynner till att slå, så dräper han straxt, och begabbar de oskyldigas frestelse.
24 Terra data est in manus impii, vultum iudicum eius operit: quod si non ille est, quis ergo est?
Men landet varder gifvet under dens ogudaktigas hand, att han undertrycker dess domare; är det icke så, huru skulle det annars vara.
25 Dies mei velociores fuerunt cursore: fugerunt, et non viderunt bonum.
Mine dagar hafva varit snarare än en löpare; de hafva flytt, och hafva intet godt sett.
26 Pertransierunt quasi naves poma portantes, sicut aquila volans ad escam.
De äro förgångne såsom stark skepp; såsom en örn flyger till maten.
27 Cum dixero: Nequaquam ita loquar: commuto faciem meam, et dolore torqueor.
När jag tänker: Jag vill glömma bort min klagan; jag vill förvandla mitt ansigte, och vederqvicka mig;
28 Verebar omnia opera mea, sciens quod non parceres delinquenti.
Så fruktar jag mig för all min sveda, vetandes, att du icke låter mig vara oskyldig.
29 Si autem et sic impius sum, quare frustra laboravi?
Är jag nu ogudaktig, hvi hafver jag då sådana onyttiga vedermödo?
30 Si lotus fuero quasi aquis nivis, et fulserint velut mundissimae manus meae:
Om jag än tvådde mig i snö, och gjorde mina händer rena i källo;
31 Tamen sordibus intinges me, et abominabuntur me vestimenta mea.
Så doppar du mig dock i träck, och min kläder varda mig illa ståndande.
32 Neque enim viro qui similis mei est, respondebo: nec qui mecum in iudicio ex aequo possit audiri.
Ty han är icke min like, dem jag svara kunde, att vi måtte både komma för rätten.
33 Non est qui utrumque valeat arguere, et ponere manum suam in ambobus.
Det är ingen, som oss åtskiljer; som sätter sina hand emellan oss båda.
34 Auferat a me virgam suam, et pavor eius non me terreat.
Han tage sitt ris ifrå mig, och låte sin förskräckelse komma ifrå mig;
35 Loquar, et non timebo eum: neque enim possum metuens respondere.
Att jag må tala, och icke mer torf frukta för honom; ty jag vet mig oskyldig.
