Job 30

1 Nunc autem derident me iuniores tempore, quorum non dignabar patres ponere cum canibus gregis mei:

Nu le de att mig, som yngre äro än jag; hvilkas fäder jag icke ville vårdat sätta ibland mins hjords hundar;

2 Quorum virtus manuum mihi erat pro nihilo, et vita ipsa putabantur indigni.

Hvilkas förmågo jag för intet höll; de icke till ålders komma kunde;

3 Egestate et fame steriles, qui rodebant in solitudine, squallentes calamitate, et miseria.

De som för hungers skull och bekymmer ensamme flydde in i öknena, nyliga förderfvade och elände vordne;

4 Et mandebant herbas, et arborum cortices, et radix iuniperorum erat cibus eorum.

De som nesslo uppryckte omkring buskarna, och enerötter var deras mat;

5 Qui de convallibus ista rapientes, cum singula reperissent, ad ea cum clamore currebant.

Och då de dem uppryckte, fröjdades de deröfver såsom en tjuf.

6 In desertis habitabant torrentium, et in cavernis terrae, vel super glaream.

Vid de stygga bäcker bodde de, uti jordkulor och bergskrefvor;

7 Qui inter huiuscemodi laetabantur, et esse sub sentibus delicias computabant.

Emellan buskar ropade de, och ibland tistlar församlade de sig;

8 Filii stultorum et ignobilium, et in terra penitus non parentes.

De lösa och föraktada menniskors barn, de som ringast voro i landena.

9 Nunc in eorum canticum versus sum, et factus sum eis in proverbium.

Nu är jag deras strängaspel vorden, och måste vara deras nymäre.

10 Abominantur me, et longe fugiunt a me, et faciem meam conspuere non verentur.

De styggas vid mig, och draga sig långt ifrå mig; och spara icke att spotta för mitt ansigte.

11 Pharetram enim suam aperuit, et afflixit me, et frenum posuit in os meum.

Ty han hafver spänt mina seno, och hafver ödmjukat mig; och lagt ett betsel i munnen uppå mig.

12 Ad dexteram orientis calamitatis meae illico surrexerunt: pedes meos subverterunt, et oppresserunt quasi fluctibus semitis suis.

På högra sidone, der jag grönskades, satte de sig upp emot mig; och stötte mina fötter bort, och gjorde en väg öfver mig, till att förderfva mig.

13 Dissipaverunt itinera mea, insidiati sunt mihi, et praevaluerunt, et non fuit qui ferret auxilium.

De hafva förspillt mina stigar; det var dem så lätt att göra mig skada, att de ingen hjelp behöfde dertill.

14 Quasi rupto muro, et aperta ianua, irruerunt super me, et ad meas miserias devoluti sunt.

De äro inkomne såsom genom stora refvor, och äro utan ordan infallne;

15 Redactus sum in nihilum: abiit quasi ventus desiderium meum: et velut nubes pertransiit salus mea.

Förskräckelse hafver vändt sig emot mig, och såsom ett väder förföljt mina frihet, och såsom en löpande sky mina helso.

16 Nunc autem in memetipso marcescit anima mea, et possident me dies afflictionis.

Men nu utgjuter sig min själ öfver mig, och mine sorgedagar hafva fattat mig.

17 Nocte os meum perforatur doloribus: et qui me comedunt, non dormiunt.

Om nattena varda min ben allestäds igenomborrad; och de, som mig jaga, läggar sig intet till att sofva.

18 In multitudine eorum consumitur vestimentum meum, et quasi capito tunicae succinxerunt me.

Genom stora kraft varder jag margalunda klädd; och de begjorda mig dermed, såsom igenom min kjortels hufvudsmog.

19 Comparatus sum luto, et assimilatus sum favillae et cineri.

Man hafver trampat mig i träck, och aktat mig lika emot stoft och asko.

20 Clamo ad te, et non exaudis me: sto, et non respicis me.

Ropar jag till dig, så svarar du mig intet; går jag fram, så aktar du mig intet.

21 Mutatus es mihi in crudelem, et in duritia manus tuae adversaris mihi.

Du äst mig förvänd till en grufveligan, och drager ditt hat till mig med dine hands starkhet.

22 Elevasti me, et quasi super ventum ponens elisisti me valide.

Du lyfter mig upp, och låter mig fara uppå vädrena, och försmälter mig krafteliga;

23 Scio quia morti trades me, ubi constituta est domus omni viventi.

Ty jag vet, du öfverantvardar mig dödenom; der är det hus, som allom lefvandom förelagdt är.

24 Verumtamen non ad consumptionem meam emittis manum tuam: et si corruerim, ipse salvabis.

Dock räcker han icke sina hand ut in i benhuset, och de varda ej ropande öfver sitt förderf.

25 Flebam quondam super eo, qui afflictus erat, et compatiebatur anima mea pauperi.

Jag gret ju uti den hårda tiden, och min själ varkunnade sig öfver den fattiga.

26 Expectabam bona, et venerunt mihi mala: praestolabar lucem, et eruperunt tenebrae.

Jag vänte det goda, och det onda kom; jag vänte ljuset, och mörkret kom.

27 Interiora mea efferbuerunt absque ulla requie, praevenerunt me dies afflictionis.

Mina inelfvor sjuda, och hålla intet upp; mig är uppåkommen sorgetid.

28 Moerens incedebam, sine furore, consurgens, in turba clamabam.

Jag går bedröfvad, ändock jag på ingen vredgas; jag står upp i menighetene och ropar.

29 Frater fui draconum, et socius struthionum.

Jag är drakars broder, och strutsfoglars stallbroder.

30 Cutis mea denigrata est super me, et ossa mea aruerunt prae caumate.

Min hud öfver mig är svart vorden, och min ben är förtorkad af hetta.

31 Versa est in luctum cithara mea, et organum meum in vocem flentium.

Min harpa är vorden en klagan, och min pipa en gråt.