Iacobi 1
1 Iacobus Dei, et Domini nostri Iesu Christi servus, duodecim tribubus, quae sunt in dispersione, salutem.
Jakob, Guds och Herrens, Jesu Kristi, tjänare, hälsar de tolv stammar som bo kringspridda bland folken.
2 Omne gaudium existimate fratres mei, cum in tentationes varias incideritis:
Mina bröder, hållen det för idel glädje, när I kommen i allahanda frestelser,
3 scientes quod probatio fidei vestrae patientiam operatur.
och veten, att om eder tro håller provet, så verkar detta ståndaktighet.
4 Patientia autem opus perfectum habet: ut sitis perfecti et integri in nullo deficientes.
Och låten ståndaktigheten hava med sig fullkomlighet i gärning, så att I ären fullkomliga, utan fel och utan brist i något stycke.
5 Si quis autem vestrum indiget sapientia, postulet a Deo, qui dat omnibus affluenter, et non improperat: et dabitur ei.
Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord, och den skall bliva honom given.
6 Postulet autem in fide nihil haesitans: qui enim haesitat, similis est fluctui maris, qui a vento movetur et circumfertur.
Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit.
7 non ergo aestimet homo ille quod accipiat aliquid a Domino.
En sådan människa må icke tänka att hon skall få något från Herren --
8 Vir duplex animo inconstans est in omnibus viis suis.
en människa med delad håg, en som går ostadigt fram på alla sina vägar.
9 Glorietur autem frater humilis in exaltatione sua:
Den broder som lever i ringhet berömme sig av sin höghet.
10 dives autem in humilitate sua, quoniam sicut flos foeni transibit:
Den åter som är rik berömme sig av sin ringhet, ty såsom gräsets blomster skall han förgås.
11 exortus est enim sol cum ardore, et arefecit foenum, et flos eius decidit, et decor vultus eius deperiit: ita et dives in itineribus suis marcescet.
Solen går upp med sin brännande hetta och förtorkar gräset, och dess blomster faller av, och dess fägring förgår; så skall ock den rike förvissna mitt i sin ävlan.
12 Beatus vir, qui suffert tentationem: quoniam cum probatus fuerit, accipiet coronam vitae, quam repromisit Deus diligentibus se.
Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har bestått sitt prov, skall han få livets krona, vilken Gud har lovat åt dem som älska honom.
13 Nemo cum tentatur, dicat quoniam a Deo tentatur: Deus enim intentator malorum est: ipse autem neminem tentat.
Ingen säge, när han bliver frestad, att det är från Gud som hans frestelse kommer; ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så frestar han icke heller någon.
14 Unusquisque vero tentatur a concupiscentia sua abstractus, et illectus.
Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som han drages och lockas.
15 Deinde concupiscentia cum conceperit, parit peccatum: peccatum vero cum consummatum fuerit, generat mortem.
Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och när synden har blivit fullmogen, framföder hon död.
16 Nolite itaque errare fratres mei dilectissimi.
Faren icke vilse, mina älskade bröder.
17 Omne datum optimum, et omne donum perfectum desursum est, descendens a Patre luminum, apud quem non est transmutatio, nec vicissitudinis obumbratio.
Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker.
18 Voluntarie enim genuit nos verbo veritatis, ut simus initium aliquod creaturae eius.
Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har skapat.
19 Scitis fratres mei dilectissimi. Sit autem omnis homo velox ad audiendum: tardus autem ad loquendum, et tardus ad iram.
Det veten I, mina älskade bröder. Men var människa vare snar till att höra och sen till att tala och sen till vrede.
20 Ira enim viri, iustitiam Dei non operatur.
Ty en mans vrede kommer icke åstad vad rätt är inför Gud.
21 Propter quod abiicientes omnem immunditiam, et abundantiam malitiae, in mansuetudine suscipite insitum verbum, quod potest salvare animas vestras.
Skaffen därför bort all orenhet och all ondska som finnes kvar, och mottagen med saktmod det ord som är plantat i eder, och som kan frälsa edra själar.
22 Estote autem factores verbi, et non auditores tantum: fallentes vosmetipsos.
Men varen ordets görare, och icke allenast dess hörare, eljest bedragen I eder själva.
23 Quia si quis auditor est verbi, et non factor: hic comparabitur viro consideranti vultum nativitatis suae in speculo:
Ty om någon är ordets hörare, men icke dess görare, så är han lik en man som betraktar sitt ansikte i en spegel:
24 consideravit enim se, et abiit, et statim oblitus est qualis fuerit.
när han har betraktat sig däri, går han sin väg och förgäter strax hurudan han var.
25 Qui autem perspexerit in lege perfectae libertatis, et permanserit in ea, non auditor obliviosus factus, sed factor operis: hic beatus in facto suo erit.
Men den som skådar in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och förbliver därvid och icke är en glömsk hörare, utan en verklig görare, han varder salig i sin gärning.
26 Si quis autem putat se religiosum esse, non refrenans linguam suam, sed seducens cor suum, huius vana est religio.
Om någon menar sig tjäna Gud och icke tyglar sin tunga, utan bedrager sitt hjärta, så är hans gudstjänst intet värd.
27 Religio munda, et immaculata apud Deum et Patrem, haec est: Visitare pupillos, et viduas in tribulatione eorum, et immaculatum se custodire ab hoc saeculo.
En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen.
