Lucam 19
1 Et ingressus perambulabat Jericho.
Och han drog in, och gick igenom Jericho.
2 Et ecce vir nomine Zachæus: et hic princeps erat publicanorum, et ipse dives:
Och si, der var en man, benämnd Zacheus; han var en öfverste för de Publicaner, och var rik;
3 et quærebat videre Jesum, quis esset: et non poterat præ turba, quia statura pusillus erat.
Och sökte efter att han skulle få se Jesum, ho han var; men han kom icke dess vid, för folkets skull; ty han var liten till växt.
4 Et præcurrens ascendit in arborem sycomorum ut videret eum: quia inde erat transiturus.
Så lopp han framföre, och steg upp uti ett mulbärträ, på det han skulle få se honom; ty han skulle gå der fram.
5 Et cum venisset ad locum, suspiciens Jesus vidit illum, et dixit ad eum: Zachæe, festinans descende: quia hodie in domo tua oportet me manere.
Och när Jesus kom till den platsen, såg han upp, och fick se honom, och sade till honom: Zachee, stig snarliga ned; ty i dag måste jag gästa i ditt hus.
6 Et festinans descendit, et excepit illum gaudens.
Han steg snarliga ned, och undfick honom gladeliga.
7 Et cum viderent omnes, murmurabant, dicentes quod ad hominem peccatorem divertisset.
Och när de det sågo, knorrade de alle, att han ingången var till att gästa när en syndare.
8 Stans autem Zachæus, dixit ad Dominum: Ecce dimidium bonorum meorum, Domine, do pauperibus: et si quid aliquem defraudavi, reddo quadruplum.
Men Zacheus steg fram, och sade till Herran: Si, Herre, hälftena af mina ägodelar gifver jag de fattiga; och om jag hafver någon bedragit, det gifver jag fyradubbelt igen.
9 Ait Jesus ad eum: Quia hodie salus domui huic facta est: eo quod et ipse filius sit Abrahæ.
Då sade Jesus till honom: I dag är desso huse salighet vederfaren; efter han är ock Abrahams son.
10 Venit enim Filius hominis quærere, et salvum facere quod perierat.
Ty menniskones Son är kommen till att uppsöka och frälsa det som förtappadt var.
11 Hæc illis audientibus adjiciens, dixit parabolam, eo quod esset prope Jerusalem: et quia existimarent quod confestim regnum Dei manifestaretur.
När de nu detta hörde, sade han ändå en liknelse, efter han var hardt när vid Jerusalem, och de mente att Guds rike skulle straxt uppenbaradt varda.
12 Dixit ergo: Homo quidam nobilis abiit in regionem longinquam accipere sibi regnum, et reverti.
Så sade han då: En ädla man for långt bort i främmande land, till att intaga sig ett rike, och komma igen.
13 Vocatis autem decem servis suis, dedit eis decem mnas, et ait ad illos: Negotiamini dum venio.
Då kallade han till sig tio sina tjenare, och fick dem tio pund, och sade till dem: Handler härmed, tilldess jag igen kommer.
14 Cives autem ejus oderant eum: et miserunt legationem post illum, dicentes: Nolumus hunc regnare super nos.
Men hans borgare hatade honom, och sände bådskap efter honom, sägande: Vi vilje icke, att denne skall råda öfver oss.
15 Et factum est ut rediret accepto regno: et jussit vocari servos, quibus dedit pecuniam, ut sciret quantum quisque negotiatus esset.
Och det begaf sig, att han kom igen, och hade fått riket. Då böd han kalla de tjenare till sig, som han hade fått penningarna, att han måtte veta, huru hvar och en af dem handlat hade.
16 Venit autem primus dicens: Domine, mna tua decem mnas acquisivit.
Så kom den förste, och sade: Herre, ditt pund hafver förvärfvat tio pund.
17 Et ait illi: Euge bone serve, quia in modico fuisti fidelis, eris potestatem habens super decem civitates.
Och han sade till honom: Ack! du gode tjenare, uti en liten ting hafver du varit trogen; du skall hafva magt öfver tio städer.
18 Et alter venit, dicens: Domine, mna tua fecit quinque mnas.
Och den andre kom, och sade: Herre, ditt pund hafver vunnit fem pund.
19 Et huic ait: Et tu esto super quinque civitates.
Och han sade till honom: Var ock du satter öfver fem städer.
20 Et alter venit, dicens: Domine, ecce mna tua, quam habui repositam in sudario:
Och den tredje kom, och sade: Herre, se här ditt pund, som jag hade bevarat uti en svetteduk.
21 timui enim te, quia homo austerus es: tollis quod non posuisti, et metis quod non seminasti.
Jag var rädder för dig; ty du äst en sträng man; du tager det upp, som du icke hafver nederlagt, och uppskär det du icke hafver sått.
22 Dicit ei: De ore tuo te judico, serve nequam. Sciebas quod ego homo austerus sum, tollens quod non posui, et metens quod non seminavi:
Sade han till honom: Af din egen mun dömer jag dig, du onde tjenare; visste du att jag är en sträng man, upptager det jag intet nederlade, och uppskär det jag intet sådde;
23 et quare non dedisti pecuniam meam ad mensam, ut ego veniens cum usuris utique exegissem illam?
Hvi fick du då icke mina penningar in i vexlobänken; att, när jag komme, måtte jag ju kraft dem igen med ocker?
24 Et astantibus dixit: Auferte ab illo mnam, et date illi qui decem mnas habet.
Och han sade till dem som der stodo: Tager det pundet ifrå honom och får honom, som hafver tio pund.
25 Et dixerunt ei: Domine, habet decem mnas.
Då sade de till honom: Herre, han hafver tio pund.
26 Dico autem vobis, quia omni habenti dabitur, et abundabit: ab eo autem qui non habet, et quod habet auferetur ab eo.
Ty jag säger eder, att den som hafver, honom skall varda gifvet; och den som icke hafver, honom skall ock varda ifråtaget det han hafver.
27 Verumtamen inimicos meos illos, qui noluerunt me regnare super se, adducite huc: et interficite ante me.
Dock de mina ovänner, som icke ville att jag skulle råda öfver dem, leder hit, och dräper dem här för mig.
28 Et his dictis, præcedebat ascendens Jerosolymam.
Och då han detta sagt hade, gick han dädan, och reste upp åt Jerusalem.
29 Et factum est, cum appropinquasset ad Bethphage et Bethaniam, ad montem qui vocatur Oliveti, misit duos discipulos suos,
Och det begaf sig att, när han kom till Bethphage och Bethanien, vid det berget, som kallas Oljoberget, sände han två sina Lärjungar,
30 dicens: Ite in castellum quod contra est: in quod introëuntes, invenietis pullum asinæ alligatum, cui nemo umquam hominum sedit: solvite illum, et adducite.
Sägandes: Går in i byn, som för eder ligger; när I kommen derin, skolen I finna en åsnafåla bunden, der ännu ingen menniska på suttit hafver; löser honom, och hafver honom hit.
31 Et si quis vos interrogaverit: Quare solvitis? sic dicetis ei: Quia Dominus operam ejus desiderat.
Och om någor frågar eder, hvi I lösen honom; så säger till honom: Ty Herren behöfver honom.
32 Abierunt autem qui missi erant: et invenerunt, sicut dixit illis, stantem pullum.
Så gingo de åstad, som sände voro, och funno, som han hade sagt dem.
33 Solventibus autem illis pullum, dixerunt domini ejus ad illos: Quid solvitis pullum?
Och när de löste fålan, sade hans herrar till dem: Hvi lösen I fålan?
34 At illi dixerunt: Quia Dominus eum necessarium habet.
Då sade de: Ty Herren behöfver honom.
35 Et duxerunt illum ad Jesum. Et jactantes vestimenta sua supra pullum, imposuerunt Jesum.
Och de ledde honom till Jesum; lade sin kläder på fålan, och satte Jesum deruppå.
36 Eunte autem illo, substernebant vestimenta sua in via:
Och der han framfor, bredde de sin kläder på vägen.
37 et cum appropinquaret jam ad descensum montis Oliveti, cœperunt omnes turbæ discipulorum gaudentes laudare Deum voce magna super omnibus, quas viderant, virtutibus,
Och då han när kom, och drog ned för Oljoberget, begynte hele hopen af hans Lärjungar med fröjd och höga röst lofva Gud, öfver alla de krafter som de sett hade,
38 dicentes: Benedictus, qui venit rex in nomine Domini: pax in cælo, et gloria in excelsis.
Sägandes: Välsignad vare han, som kommer, en Konung i Herrans Namn; frid vare i himmelen, och ära i höjden.
39 Et quidam pharisæorum de turbis dixerunt ad illum: Magister, increpa discipulos tuos.
Och någre ibland folket, som voro af de Phariseer, sade till honom: Mästar, näps dina Lärjungar.
40 Quibus ipse ait: Dico vobis, quia si hi tacuerint, lapides clamabunt.
Men han svarade, och sade till dem: Jag säger eder: Om de tigde, skulle stenarna ropa.
41 Et ut appropinquavit, videns civitatem flevit super illam, dicens:
Och då han kom fram, och fick se staden, gret han öfver honom.
42 Quia si cognovisses et tu, et quidem in hac die tua, quæ ad pacem tibi: nunc autem abscondita sunt ab oculis tuis.
Och han sade: Om du ock visste, hvad din frid tillhörer, så vorde du det visserliga i denna dinom dag betänkandes; men nu är det fördoldt för din ögon.
43 Quia venient dies in te: et circumdabunt te inimici tui vallo, et circumdabunt te: et coangustabunt te undique:
Ty den tid skall komma öfver dig, att dine ovänner skola dig belägga, och skansa kringom dig, och tränga dig på alla sidor.
44 et ad terram prosternent te, et filios tuos, qui in te sunt, et non relinquent in te lapidem super lapidem: eo quod non cognoveris tempus visitationis tuæ.
Och de skola nederslå dig till jorden, och din barn som i dig äro; och de skola icke låta igen i dig sten på sten; derföre, att du icke känna kunde den tiden, der du uti sökt var.
45 Et ingressus in templum, cœpit ejicere vendentes in illo, et ementes,
Så gick han in i templet, och begynte utdrifva dem, som derinne sålde och köpte,
46 dicens illis: Scriptum est: Quia domus mea domus orationis est: vos autem fecistis illam speluncam latronum.
Sägandes till dem: Det är skrifvet: Mitt hus är ett bönehus; men I hafven det gjort till en röfvarekulo.
47 Et erat docens quotidie in templo. Principes autem sacerdotum, et scribæ, et princeps plebis quærebant illum perdere:
Och han lärde hvar dag i templet. Men de öfverste Presterna, och de ypperste ibland folket, sökte efter att de kunde förgöra honom;
48 et non inveniebant quid facerent illi. Omnis enim populus suspensus erat, audiens illum.
Och de kunde icke finna, hvad de skulle göra; ty allt folket höll sig intill honom, och hörde honom.
