Canticum Canticorum 2

1 Ego flos campi, et lilium convallium.

»Jag är ett ringa blomster i Saron, en lilja i dalen.»

2 Sicut lilium inter spinas, sic amica mea inter filias.

»Ja, såsom en lilja bland törnen, så är min älskade bland jungfrur.»

3 Sicut malus inter ligna silvarum, sic dilectus meus inter filios. Sub umbra illius quem desideraveram, sedi: et fructus eius dulcis gutturi meo.

»Såsom ett äppelträd bland vildmarkens träd, så är min vän bland ynglingar; ljuvligt är mig att sitta i dess skugga, och söt är dess frukt för min mun.

4 Introduxit me in cellam vinariam, ordinavit in me charitatem.

I vinsalen har han fört mig in, och kärleken är hans baner över mig.

5 Fulcite me floribus, stipate me malis: quia amore langueo.

Vederkvicken mig med druvkakor, styrken mig med äpplen; ty jag är sjuk av kärlek.»

6 Læva eius sub capite meo, et dextera illius amplexabitur me.

Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig.

7 Adiuro vos filiæ Ierusalem per capreas, cervosque camporum, ne suscitetis, neque evigilare faciatis dilectam, quoadusque ipsa velit.

Jag besvär eder, I Jerusalems döttrar, vid gaseller och hindar på marken: Oroen icke kärleken, stören den icke, förrän den själv så vill.

8 Vox dilecti mei, ecce iste venit saliens in montibus, transiliens colles:

Hör, där är min vän! Ja, där kommer han, springande över bergen, hoppande fram på höjderna.

9 similis est dilectus meus capreæ, hinnuloque cervorum. En ipse stat post parietem nostrum respiciens per fenestras, prospiciens per cancellos.

Lik en gasell är min vän eller lik en ung hjort. Se, nu står han där bakom vår vägg, han blickar in genom fönstret, han skådar genom gallret.

10 En dilectus meus loquitur mihi: Surge, propera amica mea, columba mea, formosa mea, et veni.

Min vän begynner tala, han säger till mig: »Stå upp, min älskade, du min sköna, och kom hitut.

11 Iam enim hiems transiit, imber abiit, et recessit.

Ty se, vintern är förbi, regntiden är förliden och har gått sin kos.

12 Flores apparuerunt in terra nostra, tempus putationis advenit: vox turturis audita est in terra nostra:

Blommorna visa sig på marken, tiden har kommit, då vinträden skäras, och turturduvan låter höra sin röst i vårt land.

13 ficus protulit grossos suos: vineæ florentes dederunt odorem suum. Surge, amica mea, speciosa mea, et veni:

Fikonträdets frukter begynna att mogna, vinträden stå redan i blom, de sprida sin doft. Stå upp, min älskade, min sköna, och kom hitut.

14 columba mea in foraminibus petræ, in caverna maceriæ, ostende mihi faciem tuam, sonet vox tua in auribus meis: vox enim tua dulcis, et facies tua decora.

Du min duva i bergsklyftan, i klippväggens gömsle, låt mig se ditt ansikte, låt mig höra din röst; ty din röst är så ljuv, och ditt ansikte är så täckt.»

15 Capite nobis vulpes parvulas, quæ demoliuntur vineas: nam vinea nostra floruit.

Fången rävarna åt oss, de små rävarna, vingårdarnas fördärvare, nu då våra vingårdar stå i blom.

16 Dilectus meus mihi, et ego illi, qui pascitur inter lilia

Min vän är min, och jag är hans, där han för sin hjord i bet ibland liljor.

17 donec aspiret dies, et inclinentur umbræ. Revertere: similis esto, dilecte mi, capreæ, hinnuloque cervorum super montes Bether.

Till dess morgonvinden blåser och skuggorna fly, må du ströva omkring, lik en gasell, min vän, eller lik en ung hjort, på de kassiadoftande bergen.