Canticum Canticorum 2

1 Ego flos campi, et lilium convallium.

Jag är ett blomster i Saron, och en lilja i dalenom.

2 Sicut lilium inter spinas, sic amica mea inter filias.

Såsom en ros ibland törne, så är min kära ibland döttrarna.

3 Sicut malus inter ligna silvarum, sic dilectus meus inter filios. Sub umbra illius quem desideraveram, sedi: et fructus eius dulcis gutturi meo.

Såsom ett äpleträ ibland skogsträ, så är min vän ibland sönerna; jag sitter under dens skugga, som jag begärar, och hans frukt är minom hals söt.

4 Introduxit me in cellam vinariam, ordinavit in me charitatem.

Han hafver mig in uti vinkällaren, och kärleken är hans baner öfver mig.

5 Fulcite me floribus, stipate me malis: quia amore langueo.

Han vederqvicker mig med blomster, och uppfriskar mig med äple; ty jag är krank af älskog.

6 Læva eius sub capite meo, et dextera illius amplexabitur me.

Hans venstra hand ligger under mitt hufvud, och hans högra hand omfamnar mig.

7 Adiuro vos filiæ Ierusalem per capreas, cervosque camporum, ne suscitetis, neque evigilare faciatis dilectam, quoadusque ipsa velit.

Jag besvär eder, Jerusalems döttrar, vid rår, eller vid hinder i markene, att I icke uppväcken eller omaken mina käresto, tilldess henne sjelf lyster.

8 Vox dilecti mei, ecce iste venit saliens in montibus, transiliens colles:

Detta är mins väns röst; si, han kommer, och springer på bergen, och springer på högarna.

9 similis est dilectus meus capreæ, hinnuloque cervorum. En ipse stat post parietem nostrum respiciens per fenestras, prospiciens per cancellos.

Min vän är lik enom råbock, eller ungom hjort; si, han står bak vår vägg, och ser genom fenstret, och gluggar genom gallret.

10 En dilectus meus loquitur mihi: Surge, propera amica mea, columba mea, formosa mea, et veni.

Min vän svarar, och säger till mig: Statt upp, min kära, min dägeliga, och kom hit.

11 Iam enim hiems transiit, imber abiit, et recessit.

Ty si, vintren är förgången, regnet är öfverståndet, och är sin väg;

12 Flores apparuerunt in terra nostra, tempus putationis advenit: vox turturis audita est in terra nostra:

Blomstren äro utgångna på markene; vårtiden är kommen, och turturdufvan låter sig höra i vårt land;

13 ficus protulit grossos suos: vineæ florentes dederunt odorem suum. Surge, amica mea, speciosa mea, et veni:

Fikonaträt är knoppadt, vinträn blomstras, och gifva sina lukt; statt upp, min kära, och kom, min dägeliga, kom hit.

14 columba mea in foraminibus petræ, in caverna maceriæ, ostende mihi faciem tuam, sonet vox tua in auribus meis: vox enim tua dulcis, et facies tua decora.

Min dufva uti stenklyftor, uti bergsrefvor, låt mig se ditt ansigte, låt mig höra dina röst; ty din röst är söt, och ditt ansigte ljufligit.

15 Capite nobis vulpes parvulas, quæ demoliuntur vineas: nam vinea nostra floruit.

Tager oss räfvar, de små räfvar, som förderfva vingårdar; ty våra vingårdar blomstras.

16 Dilectus meus mihi, et ego illi, qui pascitur inter lilia

Min vän är min, och jag är hans, den der beter ibland roser;

17 donec aspiret dies, et inclinentur umbræ. Revertere: similis esto, dilecte mi, capreæ, hinnuloque cervorum super montes Bether.

Intilldess att dagen sval varder, och skuggorna afvika; vänd om, blif såsom en rå, min vän, eller såsom en ung hjort på skiljebergen.