Job 6

1 Respondens autem Iob, dixit:

Då tog Job till orda och sade:

2 Utinam appenderentur peccata mea, quibus iram merui: et calamitas, quam patior, in statera.

Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

3 Quasi arena maris hæc gravior appareret: unde et verba mea dolore sunt plena:

Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

4 Quia sagittæ Domini in me sunt, quarum indignatio ebibit spiritum meum, et terrores Domini militant contra me.

Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

5 Numquid rugiet onager cum habuerit herbam? aut mugiet bos cum ante præsepe plenum steterit?

Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

6 Aut poterit comedi insulsum, quod non est sale conditum? aut potest aliquis gustare, quod gustatum affert mortem?

Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

7 Quæ prius nolebat tangere anima mea, nunc præ angustia, cibi mei sunt.

Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

8 Quis det ut veniat petitio mea: et quod expecto, tribuat mihi Deus?

Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

9 Et qui cœpit, ipse me conterat: solvat manum suam, et succidat me?

O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

10 Et hæc mihi sit consolatio ut affligens me dolore, non parcat, nec contradicam sermonibus Sancti.

Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

11 Quæ est enim fortitudo mea ut sustineam? aut quis finis meus, ut patienter agam?

Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

12 Nec fortitudo lapidum fortitudo mea, nec caro mea ænea est.

Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

13 Ecce, non est auxilium mihi in me, et necessarii quoque mei recesserunt a me.

Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

14 Qui tollit ab amico suo misericordiam, timorem Domini derelinquit.

Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

15 Fratres mei præterierunt me, sicut torrens qui raptim transit in convallibus.

Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

16 Qui timent pruinam, irruet super eos nix.

som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

17 Tempore, quo fuerint dissipati, peribunt: et ut incaluerit, solventur de loco suo.

men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

18 Involutæ sunt semitæ gressuum eorum: ambulabunt in vacuum, et peribunt.

Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

19 Considerate semitas Thema, itinera Saba, et expectate paulisper.

Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

20 Confusi sunt, quia speravi: venerunt quoque usque ad me, et pudore cooperti sunt.

men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

21 Nunc venistis: et modo videntes plagam meam timetis.

Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

22 Numquid dixi: Afferte mihi, et de substantia vestra donate mihi?

Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

23 Vel, Liberate me de manu hostis, et de manu robustorum eruite me?

att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

24 Docete me, et ego tacebo: et siquid forte ignoravi, instruite me.

Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

25 Quare detraxistis sermonibus veritatis, cum e vobis nullus sit qui possit arguere me?

Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

26 Ad increpandum tantum eloquia concinnatis, et in ventum verba profertis.

Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

27 Super pupillum irruitis, et subvertere nitimini amicum vestrum.

Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

28 Verumtamen quod cœpistis explete: præbete aurem, et videte an mentiar.

Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

29 Respondete obsecro absque contentione: et loquentes id quod iustum est, iudicate.

Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

30 Et non invenietis in lingua mea iniquitatem, nec in faucibus meis stultitia personabit.

Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?