Job 23

1 Respondens autem Iob, ait:

Därefter tog Job till orda och sade:

2 Nunc quoque in amaritudine est sermo meus, et manus plagæ meæ aggravata est super gemitum meum.

Också i dag vill min klaga göra uppror. Min hand kännes matt för min suckans skull.

3 Quis mihi tribuat ut cognoscam et inveniam illum, et veniam usque ad solium eius?

Om jag blott visste huru jag skulle finna honom, huru jag kunde komma dit där han bor!

4 Ponam coram eo iudicium, et os meum replebo increpationibus,

Jag skulle då lägga fram för honom min sak och fylla min mun med bevis.

5 Ut sciam verba, quæ mihi respondeat, et intelligam quid loquatur mihi.

Jag ville väl höra vad han kunde svara mig, och förnimma vad han skulle säga till mig.

6 Nolo multa fortitudine contendat mecum, nec magnitudinis suæ mole me premat.

Icke med övermakt finge han bekämpa mig, nej, han borde allenast lyssna till mig.

7 Proponat æquitatem contra me, et perveniat ad victoriam iudicium meum.

Då skulle hans motpart stå här såsom en redlig man, ja, då skulle jag för alltid komma undan min domare.

8 Si ad Orientem iero, non apparet: si ad Occidentem, non intelligam eum.

Men går jag mot öster, så är han icke där; går jag mot väster, så varsnar jag honom ej;

9 Si ad sinistram, quid agam? non apprehendam eum: si me vertam ad dexteram, non videbo illum.

har han något att skaffa i norr, jag skådar honom icke; döljer han sig i söder, jag ser honom ej heller där.

10 Ipse vero scit viam meam, et probavit me quasi aurum, quod per ignem transit:

Han vet ju vilken väg jag har vandrat; han har prövat mig, och jag har befunnits lik guld.

11 Vestigia eius secutus est pes meus, viam eius custodivi, et non declinavi ex ea.

Vid hans spår har min for hållit fast, hans väg har jag följt, utan att vika av.

12 A mandatis labiorum eius non recessi, et in sinu meo abscondi verba oris eius.

Från hans läppars bud har jag icke gjort något avsteg; mer än egna rådslut har jag aktat hans muns tal.

13 Ipse enim solus est, et nemo avertere potest cogitationem eius: et anima eius quodcumque voluit, hoc fecit.

Men hans vilja är orygglig; vem kan hindra honom? Vad honom lyster, det gör han ock.

14 Cum expleverit in me voluntatem suam, et alia multa similia præsto sunt ei.

Ja, han giver mig fullt upp min beskärda del, och mycket av samma slag har han ännu i förvar.

15 Et idcirco a facie eius turbatus sum, et considerans eum, timore sollicitor.

Därför gripes jag av förskräckelse för hans ansikte; när jag betänker det, fruktar jag för honom.

16 Deus mollivit cor meum, et Omnipotens conturbavit me.

Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse,

17 Non enim perii propter imminentes tenebras, nec faciem meam operuit caligo.

ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig.