Isaiæ 44
1 Et nunc audi Iacob serve meus, et Israel quem elegi:
Men hör nu, du Jakob, min tjänare, du Israel, som jag har utvalt.
2 Hæc dicit Dominus faciens et formans te, ab utero Auxiliator tuus: noli timere serve meus Iacob, et rectissime, quem elegi.
Så säger HERREN, han som har skapat dig, han som danade dig redan i moderlivet och som hjälper dig: Frukta icke, du min tjänare Jakob, du Jesurun, som jag har utvalt.
3 Effundam enim aquas super sitientem, et fluenta super aridam: effundam spiritum meum super semen tuum, et benedictionem meam super stirpem tuam.
Ty jag skall utgjuta vatten över de törstiga och strömmar över det torra; jag skall utgjuta min Ande över din barn och min välsignelse över dina telningar,
4 Et germinabunt inter herbas quasi salices iuxta præterfluentes aquas.
så att de växa upp mitt ibland gräset såsom pilträd vid vattenbäckar.
5 Iste dicet: Domini ego sum: et ille vocabit in nomine Iacob, et hic scribet manu sua: Domino: et in nomine Israel assimilabitur.
Då skall den ene säga: »HERREN tillhör jag», och den andre skall åberopa Jakobs namn, och en tredje skall skriva på sin hand: »HERRENS egen» och skall bruka Israel såsom ett ärenamn.
6 Hæc dicit Dominus Rex Israel, et Redemptor eius Dominus exercituum: Ego primus, et ego novissimus, et absque me non est Deus.
Så säger HERREN, Israels konung, och hans förlossare, HERREN Sebaot: Jag är den förste, och jag är den siste, och förutom mig finnes ingen Gud.
7 Quis similis mei? Vocet, et annunciet: et ordinem exponat mihi, ex quo constitui populum antiquum: ventura et quæ futura sunt annuncient eis.
Och vem talar, såsom jag har gjort, alltsedan jag lät urtidsfolket framträda? Må han förkunna det och lägga det fram för mig. Ja, må de förkunna det tillkommande, vad som skall ske.
8 Nolite timere, neque conturbemini: ex tunc audire te feci, et annunciavi: vos estis testes mei. Numquid est Deus absque me, et formator, quem ego non noverim?
Frukten icke och varen icke förskräckta. Har jag icke för länge sedan låtit dig höra om detta och förkunnat det? I ären ju mina vittnen. Finnes väl någon Gud förutom mig? Nej, ingen annan klippa finnes, jag vet av ingen.
9 Plastæ idoli omnes nihil sunt, et amantissima eorum non proderunt eis. Ipsi sunt testes eorum, quia non vident, neque intelligunt, ut confundantur.
Avgudamakarna äro allasammans idel tomhet, och deras kära gudar kunna icke hjälpa. Deras bekännare se själva intet och förstå intet; därför måste de ock komma på skam.
10 Quis formavit deum, et sculptile conflavit ad nihil utile?
Om någon formar en gud och gjuter ett beläte, så är det honom till intet gagn.
11 Ecce omnes participes eius confundentur: fabri enim sunt ex hominibus: convenient omnes, stabunt et pavebunt, et confundentur simul.
Se, hela dess följe skall komma på skam; konstnärerna själva äro ju allenast människor. Må de församlas, så många de äro, och träda fram; de skola då alla tillhopa med förskräckelse komma på skam.
12 Faber ferrarius lima operatus est: in prunis, et in malleis formavit illud, et operatus est in brachio fortitudinis suæ: esuriet et deficiet, non bibet aquam, et lassescet.
Smeden tager sitt verktyg och bearbetar sitt smide i glöden, han formar det med hammare, han bearbetar det med kraftig arm; till äventyrs får han därvid svälta, så att han bliver vanmäktig, och försaka att dricka, så att han bliver matt.
13 Artifex lignarius extendit normam, formavit illud in runcina: fecit illud in angularibus, et in circino tornavit illud: et fecit imaginem viri quasi speciosum hominem habitantem in domo.
Träsnidaren spänner ut sitt mätsnöre och gör märken på trästycket med sitt ritstift, han arbetar därpå med sina eggjärn och märker ut det med passaren; och han gör så därav en mansbild, en prydlig människogestalt, som får bo i ett hus.
14 Succidit cedros, tulit ilicem, et quercum, quæ steterat inter ligna saltus: plantavit pinum, quam pluvia nutrivit.
Man fäller åt sig cedrar; man tager plantor av stenek och vanlig ek och uppdrager dem åt sig bland skogens träd; man planterar åt sig lärkträd, och regnet giver dem växt.
15 Et facta est hominibus in focum: sumpsit ex eis, et calefactus est: et succendit, et coxit panes: de reliquo autem operatus est deum, et adoravit: fecit sculptile, et curvatus est ante illud.
Detta hava människorna till bränsle; och man tager därav och värmer sig därmed, man tänder på det och bakar bröd därvid. Men därjämte förfärdigar man en gud därav och tillbeder den, man gör därav ett beläte och faller ned för det.
16 Medium eius combussit igni, et de medio eius carnes comedit: coxit pulmentum, et saturatus est, et calefactus est, et dixit: Vah, calefactus sum, vidi focum.
En del av träet bränner man alltså upp i eld, över en annan del därav tillagar man kött till att äta, steker sin stek och äter sig mätt; när man så har värmt sig, säger man: »Gott, nu är jag varm, nu njuter jag av brasan.»
17 Reliquum autem eius deum fecit et sculptile sibi: curvatur ante illud, et adorat illud, et obsecrat, dicens: Libera me, quia deus meus es tu.
Men av det som är kvar gör man en gud, man gör sig ett beläte, och för det faller man ned och tillbeder, man bönfaller inför det och säger: »Rädda mig, ty du är min gud.» --
18 Nescierunt, neque intellexerunt: obliti enim sunt ne videant oculi eorum, et ne intelligant corde suo.
Ja, sådana veta intet och förstå intet, ty igentäppta äro deras ögon, så att de icke se, och deras hjärtan, så att de intet begripa.
19 Non recogitant in mente sua, neque cognoscunt, neque sentiunt, ut dicant: Medietatem eius combussi igni, et coxi super carbones eius panes: coxi carnes et comedi, et de reliquo eius idolum faciam? Ante truncum ligni procidam?
Ingen har så mycken eftertanke, så mycket vett eller förstånd, att han säger: »En del därav har jag bränt upp i eld, och på kolen har jag bakat bröd och stekt kött och har så ätit; skulle jag då av återstoden göra en styggelse? Skulle jag falla ned för ett stycke trä?»
20 Pars eius cinis est: cor insipiens adoravit illud, et non liberabit animam suam, neque dicet: Forte mendacium est in dextera mea.
Den som så håller sig till vad som blott är aska, han är förledd av ett dårat hjärta, så att han icke förstår att rädda sin själ, icke att tänka: »Blott fåfänglighet är, vad jag håller i min högra hand.»
21 Memento horum Iacob, et Israel, quoniam servus meus es tu. Formavi te, servus meus es tu Israel, ne obliviscaris mei.
Tänk härpå, du Jakob, du Israel, ty du är min tjänare; jag har danat dig, ja, du är min tjänare. Israel, du varder icke förgäten av mig.
22 Delevi ut nubem iniquitates tuas, et quasi nebulam peccata tua: revertere ad me, quoniam redemi te.
Jag utplånar dina överträdelser såsom ett moln och dina synder såsom en sky. Vänd om till mig, ty jag förlossar dig.
23 Laudate cæli, quoniam misericordiam fecit Dominus: iubilate extrema terræ, resonate montes laudationem, saltus et omne lignum eius: quoniam redemit Dominus Iacob, et Israel gloriabitur.
Jublen, I himlar, ty HERREN utför sitt verk; höjen glädjerop, I jordens djup, bristen ut i jubel, I berg, du skog med alla dina träd; ty HERREN förlossar Jakob, han bevisar sig härlig i Israel.
24 Hæc dicit Dominus Redemptor tuus, et Formator tuus ex utero: Ego sum Dominus, faciens omnia, extendens cælos solus, stabiliens terram, et nullus mecum.
Så säger HERREN, din förlossare, han som danade dig redan i moderlivet: »Jag, HERREN, är den som för allt, den som ensam utspänner himmelen och utan någons hjälp breder ut jorden.
25 Irrita faciens signa divinorum, et ariolos in furorem vertens. Convertens sapientes retrorsum: et scientiam eorum stultam faciens.
Jag är den som gör lögnprofeternas tecken om intet och gör spåmännen till dårar, den som låter de vise komma till korta och gör deras klokhet till dårskap,
26 Suscitans verbum servi sui, et consilium nunciorum suorum complens. Qui dico Ierusalem: Habitaberis; et civitatibus Iuda: Ædificabimini, et deserta eius suscitabo.
men som låter sin tjänares ord bliva beståndande och fullbordar sina sändebuds rådslag. Jag är den som säger om Jerusalem: »Det skall bliva bebott» och om Juda städer: »De skola varda uppbyggda; jag skall upprätta ruinerna där.»
27 Qui dico profundo: Desolare, et flumina tua arefaciam.
Jag är den som säger till havsdjupet: »Sina ut; dina strömmar vill jag låta uttorka.»
28 Qui dico Cyro: Pastor meus es, et omnem voluntatem meam complebis. Qui dico Ierusalem: Ædificaberis; et templo: Fundaberis.
Jag är den som säger om Kores: »Han är min herde, han skall fullborda all min vilja, och han skall säga om Jerusalem: 'Det skall bliva uppbyggt' och till templet: 'Din grund skall åter varda lagd.'» Se Jesurun i Ordförkl.
