Job 19
1 Respondens autem Job, dixit:
Job svarade, och sade:
2 [Usquequo affligitis animam meam, et atteritis me sermonibus?
Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3 En decies confunditis me, et non erubescitis opprimentes me.
I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4 Nempe etsi ignoravi, mecum erit ignorantia mea.
Far jag vill, så far jag mig vill.
5 At vos contra me erigimini, et arguitis me opprobriis meis.
Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6 Saltem nunc intelligite quia Deus non æquo judicio afflixerit me, et flagellis suis me cinxerit.
Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7 Ecce clamabo, vim patiens, et nemo audiet; vociferabor, et non est qui judicet.
Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8 Semitam meam circumsepsit, et transire non possum: et in calle meo tenebras posuit.
Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9 Spoliavit me gloria mea, et abstulit coronam de capite meo.
Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10 Destruxit me undique, et pereo: et quasi evulsæ arbori abstulit spem meam.
Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11 Iratus est contra me furor ejus, et sic me habuit quasi hostem suum.
Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12 Simul venerunt latrones ejus, et fecerunt sibi viam per me, et obsederunt in gyro tabernaculum meum.
Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13 Fratres meos longe fecit a me, et noti mei quasi alieni recesserunt a me.
Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14 Dereliquerunt me propinqui mei, et qui me noverant obliti sunt mei.
Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15 Inquilini domus meæ et ancillæ meæ sicut alienum habuerunt me, et quasi peregrinus fui in oculis eorum.
Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16 Servum meum vocavi, et non respondit: ore proprio deprecabar illum.
Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17 Halitum meum exhorruit uxor mea, et orabam filios uteri mei.
Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18 Stulti quoque despiciebant me: et cum ab eis recessissem, detrahebant mihi.
Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19 Abominati sunt me quondam consiliarii mei, et quem maxime diligebam, aversatus est me.
Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20 Pelli meæ, consumptis carnibus, adhæsit os meum, et derelicta sunt tantummodo labia circa dentes meos.
Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21 Miseremini mei, miseremini mei saltem vos, amici mei, quia manus Domini tetigit me.
Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22 Quare persequimini me sicut Deus, et carnibus meis saturamini?
Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23 Quis mihi tribuat ut scribantur sermones mei? quis mihi det ut exarentur in libro
Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24 stylo ferreo et plumbi lamina, vel celte sculpantur in silice?
Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25 Scio enim quod redemptor meus vivit, et in novissimo die de terra surrecturus sum:
Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26 et rursum circumdabor pelle mea, et in carne mea videbo Deum meum:
Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27 quem visurus sum ego ipse, et oculi mei conspecturi sunt, et non alius: reposita est hæc spes mea in sinu meo.
Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28 Quare ergo nunc dicitis: Persequamur eum, et radicem verbi inveniamus contra eum?
Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29 Fugite ergo a facie gladii, quoniam ultor iniquitatum gladius est: et scitote esse judicium.]
Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.
