ヨブ 記 19

1 そこでヨブは答えて言った、

Därefter tog Job till orda och sade:

2 「あなたがたはいつまでわたしを悩まし、言葉をもってわたしを打ち砕くのか。

Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

3 あなたがたはすでに十度もわたしをはずかしめ、わたしを悪くあしらってもなお恥じないのか。

Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

4 たといわたしが、まことにあやまったとしても、そのあやまちは、わたし自身にとどまる。

Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

5 もしあなたがたが、まことにわたしに向かって高ぶり、わたしの恥を論じるならば、

Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

6 『神がわたしをしえたげ、その網でわたしを囲まれたのだ』と知るべきだ。

så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

7 見よ、わたしが『暴虐』と叫んでも答えられず、助けを呼び求めても、さばきはない。

Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

8 彼はわたしの道にかきをめぐらして、越えることのできないようにし、わたしの行く道に暗やみを置かれた。

Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

9 彼はわたしの栄えをわたしからはぎ取り、わたしのこうべから冠を奪い、

Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

10 四方からわたしを取りこわして、うせさせ、わたしの望みを木のように抜き去り、

Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

11 わたしに向かって怒りを燃やし、わたしを敵のひとりのように思われた。

Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

12 その軍勢がいっせいに来て、塁を築いて攻め寄せ、わたしの天幕のまわりに陣を張った。

Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

13 彼はわたしの兄弟たちをわたしから遠く離れさせられた。わたしを知る人々は全くわたしに疎遠になった。

Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

14 わたしの親類および親しい友はわたしを見捨て、

Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

15 わたしの家に宿る者はわたしを忘れ、わたしのはしためらはわたしを他人のように思い、わたしは彼らの目に他国人となった。

Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

16 わたしがしもべを呼んでも、彼は答えず、わたしは口をもって彼に請わなければならない。

Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

17 わたしの息はわが妻にいとわれ、わたしは同じ腹の子たちにきらわれる。

Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

18 わらべたちさえもわたしを侮り、わたしが起き上がれば、わたしをあざける。

Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

19 親しい人々は皆わたしをいみきらい、わたしの愛した人々はわたしにそむいた。

Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

20 わたしの骨は皮と肉につき、わたしはわずかに歯の皮をもってのがれた。

Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

21 わが友よ、わたしをあわれめ、わたしをあわれめ、神のみ手がわたしを打ったからである。

Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

22 あなたがたは、なにゆえ神のようにわたしを責め、わたしの肉をもって満足しないのか。

Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

23 どうか、わたしの言葉が、書きとめられるように。どうか、わたしの言葉が、書物にしるされるように。

Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

24 鉄の筆と鉛とをもって、ながく岩に刻みつけられるように。

ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

25 わたしは知る、わたしをあがなう者は生きておられる、後の日に彼は必ず地の上に立たれる。

Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

26 わたしの皮がこのように滅ぼされたのち、わたしは肉を離れて神を見るであろう。

Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

27 しかもわたしの味方として見るであろう。わたしの見る者はこれ以外のものではない。わたしの心はこれを望んでこがれる。

Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

28 あなたがたがもし『われわれはどうして彼を責めようか』と言い、また『事の根源は彼のうちに見いだされる』と言うならば、

Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

29 つるぎを恐れよ、怒りはつるぎの罰をきたらすからだ。これによって、あなたがたは、さばきのあることを知るであろう」。

då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.