創世記 2
1 こうして天と地と、その万象とが完成した。
Så vardt nu himmel och jord fullkomnad med all sin här.
2 神は第七日にその作業を終えられた。すなわち、そのすべての作業を終って第七日に休まれた。
Och Gud fullkomnade på sjunde dagenom sin verk, som han gjort hade, och hvilade på sjunde dagenom af all sin verk, som han gjort hade.
3 神はその第七日を祝福して、これを聖別された。神がこの日に、そのすべての創造のわざを終って休まれたからである。
Och välsignade sjunde dagen, och helgade honom, derföre att han på honom hvilade af all sin verk, som Gud skapade och gjorde.
4 これが天地創造の由来である。主なる神が地と天とを造られた時、
Alltså är himmel och jord tillkommen, då de skapade vordo på den tid, då Herren Gud gjorde himmel och jord.
5 地にはまだ野の木もなく、また野の草もはえていなかった。主なる神が地に雨を降らせず、また土を耕す人もなかったからである。
Förra än någor stjelk var på markene, och förra än någor ört växte på jordene; förty Herren Gud hade än då intet låtit regna på jordene, och ingen menniska var, som brukade jordena.
6 しかし地から泉がわきあがって土の全面を潤していた。
Men en dimba gick upp af jordene, och vattnade alla markena.
7 主なる神は土のちりで人を造り、命の息をその鼻に吹きいれられた。そこで人は生きた者となった。
Och Herren Gud gjorde menniskona af jordenes stoft, och inblåste uti hans näso en lefvande anda, och så vardt menniskan en lefvande själ.
8 主なる神は東のかた、エデンに一つの園を設けて、その造った人をそこに置かれた。
Och Herren Gud planterade en lustgård uti Eden öster ut, och satte der in menniskona, som han gjort hade.
9 また主なる神は、見て美しく、食べるに良いすべての木を土からはえさせ、更に園の中央に命の木と、善悪を知る木とをはえさせられた。
Och Herren Gud lät uppväxa af jordene allahanda trä, lustig till att se och god till att äta; och lifsens trä midt i lustgårdenom, och kunskapsens trä på godt och ondt.
10 また一つの川がエデンから流れ出て園を潤し、そこから分れて四つの川となった。
Och utaf Eden gick en ström till att vattna lustgården, och han delade sig i fyra hufvudfloder.
11 その第一の名はピソンといい、金のあるハビラの全地をめぐるもので、
Den förste kallas Pison, den löper om hela Havila land, och der finnes guld.
12 その地の金は良く、またそこはブドラクと、しまめのうとを産した。
Och dess landes guld är kosteligit, och der finnes Bedellion, och den ädle stenen Onix.
13 第二の川の名はギホンといい、クシの全地をめぐるもの。
Den andre floden heter Gihon, den löper kring om hela Ethiopien.
14 第三の川の名はヒデケルといい、アッスリヤの東を流れるもの。第四の川はユフラテである。
Den tredje floden kallas Hiddekel, den löper fram för Assyrien. Den fjerde floden är Phrath.
15 主なる神は人を連れて行ってエデンの園に置き、これを耕させ、これを守らせられた。
Och Herren Gud tog menniskona, och satte honom in uti lustgården Eden, att han honom bruka och bevara skulle.
16 主なる神はその人に命じて言われた、「あなたは園のどの木からでも心のままに取って食べてよろしい。
Och Herren Gud böd menniskona, och sade: Du skall äta af allahanda trä i lustgårdenom;
17 しかし善悪を知る木からは取って食べてはならない。それを取って食べると、きっと死ぬであろう」。
Men af kunskapsens trä på godt och ondt skall du icke äta; förty, på hvad dag du deraf äter, skall du döden dö.
18 また主なる神は言われた、「人がひとりでいるのは良くない。彼のために、ふさわしい助け手を造ろう」。
Och Herren Gud sade: Det är icke godt, att menniskan är allena; jag vill göra honom ena hjelp, den sig till honom hålla må.
19 そして主なる神は野のすべての獣と、空のすべての鳥とを土で造り、人のところへ連れてきて、彼がそれにどんな名をつけるかを見られた。人がすべて生き物に与える名は、その名となるのであった。
Som nu Herren Gud gjort hade af jordene allahanda djur på markene, och allahanda foglar under himmelen, hade han dem fram för menniskona, att han skulle se, huru han skulle nämna dem; ty, såsom menniskan allahanda lefvande djur nämnde, så skulle de heta.
20 それで人は、すべての家畜と、空の鳥と、野のすべての獣とに名をつけたが、人にはふさわしい助け手が見つからなかった。
Och menniskan gaf hvart och ett fänad, och foglomen under himmelen, och djuren på markene, sina namn. Men till menniskone vardt icke funnen någon hjelp, den sig till honom hålla måtte.
21 そこで主なる神は人を深く眠らせ、眠った時に、そのあばら骨の一つを取って、その所を肉でふさがれた。
Då lät Herren Gud falla en tung sömn på menniskona, och vid han sof, tog han ett af hans sidoref, och uppfyllde kött i samma staden.
22 主なる神は人から取ったあばら骨でひとりの女を造り、人のところへ連れてこられた。
Och Herren Gud byggde ena Qvinno utaf refvet, som han uttagit hade af menniskone, och hade henne fram för honom.
23 そのとき、人は言った。「これこそ、ついにわたしの骨の骨、わたしの肉の肉。男から取ったものだから、これを女と名づけよう」。
Då sade menniskan: Detta är dock ben af minom benom, och kött af mino kötte, hon skall heta Manna, derföre att hon är tagen utaf mannenom.
24 それで人はその父と母を離れて、妻と結び合い、一体となるのである。
Fördenskull skall en man öfvergifva fader och moder, och blifva vid sina hustru, och skola varda till ett kött.
25 人とその妻とは、ふたりとも裸であったが、恥ずかしいとは思わなかった。
Och de voro både nakne, menniskan och hans hustru, och de blygdes intet.
