Giobbe 37

1 Il cuor mi trema eziandio di questo, E si muove dal luogo suo.

Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

2 Udite pure il suo tremendo tuono, E il mormorare ch'[esce] dalla sua bocca.

Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

3 Egli lo lancia sotto tutti i cieli, E la sua fiamma sopra le estremità della terra;

Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

4 Dopo la quale rugge il tuono; egli tuona con la voce della sua altezza, E non indugia quelle cose, dopo che la sua voce è stata udita.

Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

5 Iddio tuona maravigliosamente con la sua voce; Egli fa cose tanto grandi, che noi non possiam comprenderle.

Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

6 Perciocchè egli dice alla neve: Cadi in su la terra; [E parimente] al nembo della pioggia, al nembo delle sue forti piogge.

Se, åt snön giver han bud: "Fall ned till jorden", så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

7 Egli rinchiude ogni uomo in casa, [Come] per riconoscer tutti i suoi lavoratori.

Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

8 E le fiere se n'entrano ne' [lor] nascondimenti, E dimorano ne' lor ricetti.

Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

9 La tempesta viene dall'Austro, E il freddo dal Settentrione.

Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

10 Iddio, col suo soffio, produce il ghiaccio, E fa che le acque che si diffondevano [diventano come di] metallo.

med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

11 Egli stanca eziandio le nuvole in adacquar [la terra], E disperge le nubi [con] la sua luce.

Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

12 Ed esse si rivolgono in [molti] giri, secondo gli ordini suoi Intorno a ciò che hanno a fare, Secondo tutto quello ch'egli comanda loro [di fare] In su la faccia del mondo, nella terra;

De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

13 Facendole venire, o per castigo, O per la sua terra, o per alcun beneficio.

Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

14 Porgi l'orecchio a questo, o Giobbe; Fermati, e considera le maraviglie di Dio.

Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

15 Sai tu, come Iddio dispone di esse, E [come] egli fa risplender la luce della sua nuvola?

Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

16 Intendi tu come le nuvole son bilanciate? [Conosci tu] le maraviglie di colui che è perfetto in ogni scienza?

Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

17 Come i tuoi vestimenti [son] caldi, Quando egli acqueta l'Austro in su la terra?

Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

18 Hai tu con lui distesi i cieli, [I quali son] sodi, come uno specchio di metallo?

Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

19 Insegnaci ciò che noi gli diremo; [Poichè], per cagione delle [nostre] tenebre, noi non possiam [bene] ordinare [i nostri ragionamenti].

Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

20 Gli sarebbe egli rapportato quando io avessi parlato? Se [vi fosse] alcuno [che ne] parlasse, certo egli sarebbe abissato.

Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

21 Ecco pure [gli uomini] non possono riguardare il sole, [Quando] egli risplende nel cielo, Dopo che il vento è passato, e l'ha spazzato;

Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

22 [E] che dal Settentrione è venuta la dorata serenità; [Or] Iddio [ha] intorno a sè una tremenda maestà.

I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

23 [Egli è] l'Onnipotente, noi non possiam trovarlo; [Egli è] grande in forza, Ed in giudicio, ed in grandezza di giustizia; Egli non oppressa [alcuno];

den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

24 Perciò gli uomini lo temono; Alcun uomo, benchè savio di cuore, no 'l può vedere.

Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.