Giobbe 3

1 DOPO questo, Giobbe aprì la sua bocca, e maledisse il suo giorno.

Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag;

2 E prese a dire:

Utbrast, och sade:

3 Possa perire il giorno nel quale io nacqui, E la notte che fu detto: Un maschio è nato.

Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad.

4 Quel giorno sia tenebroso; Iddio non ne abbia cura da alto, E non risplenda la luce sopra esso.

Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom.

5 Tenebre, ed ombra di morte rendanlo immondo; La nuvola dimori sopra esso; [Queste cose] rendanlo spaventevole, quali [sono] i giorni più acerbi.

Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig.

6 Caligine ingombri quella notte; Non rallegrisi fra i giorni dell'anno, Non sia annoverata fra i mesi.

Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet.

7 Ecco, quella notte sia solitaria, Non facciansi in essa canti alcuni.

Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti.

8 Maledicanla coloro che maledicono i giorni, I quali son [sempre] apparecchiati a far nuovi lamenti.

De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan.

9 Oscurinsi le stelle del suo vespro; Aspetti la luce, ma non ne [venga] alcuna, E non vegga le palpebre dell'alba;

Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn;

10 Perciocchè non serrò gli usci del seno di mia madre, E non fece sì che gli occhi miei non vedessero l'affanno.

Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon.

11 Perchè non morii io dalla matrice? [Perchè] non trapassai come prima uscii del seno?

Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var?

12 Perchè mi furono pòrte le ginocchia? Perchè le mammelle, acciocchè io poppassi?

Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar?

13 Conciossiachè ora giacerei, e mi riposerei; Io dormirei, [e] pezzo fa sarei in riposo,

Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro;

14 Con i re, e con i consiglieri della terra, I quali edificavano i luoghi deserti;

Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är;

15 Ovvero co' principi, che aveano dell'oro, Ed empievano le lor case d'argento;

Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver;

16 Ovvero anche [del tutto] non sarei stato, come un abortivo nascosto, Come il feto che non ha veduta la luce.

Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset.

17 Quivi cessano gli empi di travagliare [altrui], E quivi si riposano gli stanchi.

Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva.

18 Parimente i prigioni hanno requie, [E] non odono [più] la voce del sollecitator delle opere.

Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst.

19 Quivi [è] il piccolo e il grande; E il servo franco del suo signore.

Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är.

20 Perchè dà egli la luce al miserabile, E la vita a coloro che sono in amaritudine d'animo?

Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta;

21 I quali aspettano la morte, e pure ella non [viene]; E la ricercano più che tesori nascosti;

(De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum;

22 E si rallegrano, fino a festeggiarne, E gioiscono, quando hanno trovato il sepolcro.

De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena; )

23 [Perchè dà egli la luce] all'uomo, la cui via [è] nascosta, E il quale Iddio ha assiepato d'ogn'intorno?

Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder?

24 Conciossiachè, avanti [che io prenda] il mio cibo, il mio sospiro venga, E i miei ruggiti si versino come acqua.

Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck.

25 Perchè ciò di che io avea spavento mi è avvenuto, E mi è sopraggiunto quello di che avea paura.

Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig.

26 Io non ho avuta tranquillità, nè riposo, nè quiete; Ed è venuto il turbamento.

Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.