Giobbe 29

1 E GIOBBE riprese il suo ragionamento, e disse:

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Oh! fossi io pure come a' mesi di prima, Come al tempo che Iddio mi guardava!

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 Quando egli faceva rilucere la sua lampana sopra il mio capo, E [quando] io camminava al suo lume, per mezzo le tenebre;

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 Come io era al tempo della mia giovanezza, Mentre il consiglio di Dio governava il mio tabernacolo;

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 Mentre l'Onnipotente [era] ancora meco, [E] i miei famigli mi [erano] d'intorno;

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 Mentre io lavava i miei passi nel burro, E le rocce versavano presso di me de' ruscelli d'olio.

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 Quando io andava fuori alla porta per la città, [O] mi faceva porre il mio seggio in su la piazza,

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 I fanciulli, veggendomi, si nascondevano; E i vecchi si levavano, e stavano in piè;

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 I principali si rattenevano di parlare, E si mettevano la mano in su la bocca;

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 La voce de' rettori era celata, E la lor lingua era attaccata al lor palato;

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 L'orecchio che [mi] udiva mi celebrava beato; L'occhio che [mi] vedeva mi rendeva testimonianza;

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 Perciocchè io liberava il povero che gridava, E l'orfano che non avea chi l'aiutasse.

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 La benedizione di chi periva veniva sopra me; Ed io faceva cantare il cuor della vedova.

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 Io mi vestiva di giustizia, ed [ella altresì] mi rivestiva; La mia dirittura [mi era] come un ammanto, e come una benda.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Io era occhi al cieco, E piedi allo zoppo.

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Io [era] padre a' bisognosi, E investigava la causa che mi era sconosciuta.

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 E rompeva i mascellari al perverso, E gli faceva gittar la preda d'infra i denti.

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Onde io diceva: Io morrò nel mio nido, E moltiplicherò i [miei] giorni come la rena.

Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 La mia radice [era] aperta alle acque, E la rugiada era tutta la notte in su i miei rami.

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 La mia gloria si rinnovava in me, E il mio arco si rinforzava in mano mia.

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."

21 [Altri] mi ascoltava, ed aspettava [che io avessi parlato]; E taceva al mio consiglio.

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Dopo che io avea parlato, niuno replicava; E i miei ragionamenti stillavano sopra loro.

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 Essi mi aspettavano come la pioggia, Ed aprivano la bocca, [come] dietro alla pioggia della stagione della ricolta.

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 [Se] io rideva verso loro, essi nol credevano, E non facevano scader la chiarezza della mia faccia.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 [Se] mi piaceva d'andar con loro, io sedeva in capo, Ed abitava con loro come un re fra le [sue] schiere, E come una persona che consola quelli che fanno cordoglio.

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.