Giobbe 14

1 L'uomo nato di donna [È] di breve età, e pieno di travagli.

Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

2 Egli esce fuori come un fiore, e poi è reciso; E fugge come l'ombra, e non istà fermo.

Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

3 E pur tu apri gli occhi tuoi sopra un tale, E mi fai venire a giudicio teco!

Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

4 Chi può trarre una cosa monda da una immonda? Niuno.

Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

5 Poichè i suoi giorni [son] determinati, [E che] il numero de' suoi mesi [è] appo te, [E che] tu [gli] hai posti i suoi termini, I quali egli non può trapassare,

Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

6 Rivolgiti d'addosso a lui, sì ch'egli abbia alcuna posa, Infino a tanto che di buona voglia egli fornisca la sua giornata, come un mercenario.

Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

7 Perciocchè quantunque un albero sia tagliato, Pur vi è speranza per lui, ch'egli si rinnoverà ancora, E che i suoi rampolli non mancheranno.

Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

8 Benchè la sua radice sia invecchiata nella terra, E il suo tronco sia morto nella polvere;

Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

9 Pur nondimeno, tosto ch'egli sentirà l'acqua, rigermoglierà, E produrrà rami come una pianta [novella].

Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

10 Ma l'uomo muore, e si fiacca; E [quando] l'uomo è trapassato, ov'[è] egli?

Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

11 Le acque se ne vanno via dal mare, E i fiumi si seccano, e si asciugano;

Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

12 Così, [quando] l'uomo giace in terra, egli non risorge; Finchè non [vi sieno più] cieli, [i morti] non si risveglieranno, E non si desteranno dal sonno loro.

Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

13 Oh! nascondessimi tu pur sottera, [Ed] occultassimi, finchè l'ira tua fosse racquetata; [E] ponessimi alcun termine, [dopo il quale] tu ti ricordassi di me! (Sheol h7585)

Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

14 Se l'uomo muore, può egli tornare in vita? Aspetterò io tutti i giorni del tempo determinato della mia vita, Finchè mi venga mutamento [di condizione?]

Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

15 E che tu [mi] chiami, e che io ti risponda, [E] che tu desideri l'opera delle tue mani?

Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

16 Perciocchè ora tu conti i miei passi, [E] non riserbi [nulla a punir] del mio peccato.

Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

17 I miei misfatti son suggellati in un sacchetto, Tu l'hai cucito sopra le mie iniquità.

Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

18 Ma certo, [come] un monte cadendo scoscende, Ed una rupe è divelta dal suo luogo;

Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

19 E le acque rodono le pietre, [E] i lor diluvi inondano la polvere dalla terra; Così tu fai perir la speranza dell'uomo.

Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

20 Tu lo sopraffai in eterno, ed egli se ne va; Tu gli fai mutar faccia, e lo mandi via.

Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

21 [Se poi] i suoi figliuoli sono in onore, egli nol sa; [Se] altresì sono abbassati, egli non vi pon mente.

Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

22 La sua carne si duole sol di lui, E l'anima sua fa cordoglio sol di lui.

Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.