Marco 4
1 Di nuovo si mise a insegnare lungo il mare. E si riunì attorno a lui una folla enorme, tanto che egli salì su una barca e là restò seduto, stando in mare, mentre la folla era a terra lungo la riva.
Och han begynte åter lära vid hafvet; och till honom församlades mycket folk, så att han måste stiga uti ett skepp, och satt der på hafvet; och allt folket blef på landet vid hafvet.
2 Insegnava loro molte cose in parabole e diceva loro nel suo insegnamento:
Och han lärde dem mycket genom liknelser; och sade till dem uti sin predikan:
3 «Ascoltate. Ecco, uscì il seminatore a seminare.
Hörer till: Si, en sädesman gick ut till att så.
4 Mentre seminava, una parte cadde lungo la strada e vennero gli uccelli e la divorarono.
Och hände sig, vid han sådde, föll somt vid vägen; och foglarna under himmelen kommo, och åto det upp.
5 Un'altra cadde fra i sassi, dove non c'era molta terra, e subito spuntò perché non c'era un terreno profondo;
Men somt föll på stenören, der icke mycken jord var; och det gick straxt upp, ty der var icke djup jord.
6 ma quando si levò il sole, restò bruciata e, non avendo radice, si seccò.
Men då solen gick upp, förvissnade det; och efter det var icke väl berotadt, förtorkades det.
7 Un'altra cadde tra le spine; le spine crebbero, la soffocarono e non diede frutto.
Och somt föll i törne; och törnen växte upp, och förqvafde det; och det bar ingen frukt.
8 E un'altra cadde sulla terra buona, diede frutto che venne su e crebbe, e rese ora il trenta, ora il sessanta e ora il cento per uno».
Och somt föll i goda jord, och det bar frukt, som uppgick, och växte; ett bar tretiofaldt, och ett sextiofaldt, och ett hundradefaldt.
9 E diceva: «Chi ha orecchi per intendere intenda!».
Och han sade till dem: Den der öron hafver till att höra, han höre.
10 Quando poi fu solo, i suoi insieme ai Dodici lo interrogavano sulle parabole. Ed egli disse loro:
Då han nu allena var, sporde de, som med honom voro med de tolf, honom till om den liknelsen.
11 «A voi è stato confidato il mistero del regno di Dio; a quelli di fuori invece tutto viene esposto in parabole,
Och han sade till dem: Eder är gifvet att veta Guds rikes hemlighet; men dem der utantill äro sker all ting genom liknelser;
12 guardino, ma non vedano, ascoltino, ma non intendano, perché non si convertano e venga loro perdonato ». perché:
På det de skola med seende ögon se, och dock icke förnimmat; och med hörande öron höra, och dock icke förståt; på det de sig icke ens skola omvända, och synderna dem förlåtna varda.
13 Continuò dicendo loro: «Se non comprendete questa parabola, come potrete capire tutte le altre parabole?
Och han sade till dem: Förstån I icke denna liknelsen? Huru viljen I då förstå alla liknelser?
14 Il seminatore semina la parola.
Sädesmannen sår ordet.
15 Quelli lungo la strada sono coloro nei quali viene seminata la parola; ma quando l'ascoltano, subito viene satana, e porta via la parola seminata in loro.
Men desse äro de som vid vägen äro, der ordet sådt varder; och de hafva det hört, straxt kommer Satan, och tager bort ordet, som sådt var i deras hjertan.
16 Similmente quelli che ricevono il seme sulle pietre sono coloro che, quando ascoltano la parola, subito l'accolgono con gioia,
Alltså äro ock de som på stenören sådde äro; då de hafva hört ordet, anamma de det straxt med fröjd;
17 ma non hanno radice in se stessi, sono incostanti e quindi, al sopraggiungere di qualche tribolazione o persecuzione a causa della parola, subito si abbattono.
Och de hafva inga rötter i sig, utan stå till en tid; då någor bedröfvelse kommer uppå, eller förföljelse, för ordets skull, straxt förargas de.
18 Altri sono quelli che ricevono il seme tra le spine: sono coloro che hanno ascoltato la parola,
Och desse äro de som i törne sådde äro; de der höra ordet;
19 ma sopraggiungono le preoccupazioni del mondo e l'inganno della ricchezza e tutte le altre bramosie, soffocano la parola e questa rimane senza frutto. (aiōn g165)
Och denna verldenes omsorger, och de bedrägelige rikedomar, och mycken annor begärelse, gå derin, och förqväfva ordet, och det varder ofruktsamt. (aiōn g165)
20 Quelli poi che ricevono il seme su un terreno buono, sono coloro che ascoltano la parola, l'accolgono e portano frutto nella misura chi del trenta, chi del sessanta, chi del cento per uno».
Och desse äro de som uti goda jord sådde äro; de der ordet höra, och anammat, och bära frukt, somt tretiofaldt, och somt sextiofaldt, och somt hundradefaldt.
21 Diceva loro: «Si porta forse la lampada per metterla sotto il moggio o sotto il letto? O piuttosto per metterla sul lucerniere?
Och han sade till dem: Icke varder ett ljus upptändt fördenskull, att man skall sätta det under ena skäppo, eller under bordet? Sker det icke fördenskull, att det skall uppsättas på ljusastakan?
22 Non c'è nulla infatti di nascosto che non debba essere manifestato e nulla di segreto che non debba essere messo in luce.
Ty intet är fördoldt, som icke uppenbaras skall; ej heller hemligit, som icke skall uppkomma.
23 Se uno ha orecchi per intendere, intenda!».
Den der öron hafver till att höra, han höre.
24 Diceva loro: «Fate attenzione a quello che udite: Con la stessa misura con la quale misurate, sarete misurati anche voi; anzi vi sarà dato di più.
Och han sade till dem: Ser till, hvad I hören: Med hvad mått I mälen, der skola andra mäla eder med; och eder varder ändå tillgifvet, I som hören detta.
25 Poiché a chi ha, sarà dato e a chi non ha, sarà tolto anche quello che ha».
Ty den der hafver, honom varder gifvet; och den der icke hafver, af honom skall ock taget varda det han hafver.
26 Diceva: «Il regno di Dio è come un uomo che getta il seme nella terra;
Och han sade: Så är Guds rike, som en man kastar ena säd i jordena;
27 dorma o vegli, di notte o di giorno, il seme germoglia e cresce; come, egli stesso non lo sa.
Och sofver, och står upp, natt och dag; och säden går upp, och växer, så att han der intet af vet.
28 Poiché la terra produce spontaneamente, prima lo stelo, poi la spiga, poi il chicco pieno nella spiga.
Ty jorden bär utaf sig sjelf, först brodd, sedan ax, sedan fullbordadt hvete i axena.
29 Quando il frutto è pronto, subito si mette mano alla falce, perché è venuta la mietitura».
När nu frukten mogen är, straxt brukar han lian; ty skördetiden är för handen.
30 Diceva: «A che cosa possiamo paragonare il regno di Dio o con quale parabola possiamo descriverlo?
Och han sade: Vid hvem skole vi likna Guds rike? Och med hvad liknelse skole vi beteckna det?
31 Esso è come un granellino di senapa che, quando viene seminato per terra, è il più piccolo di tutti semi che sono sulla terra;
Det är såsom ett senapskorn, hvilket, då det sådt varder i jordena, är det mindre än all annor frö på jordene;
32 ma appena seminato cresce e diviene più grande di tutti gli ortaggi e fa rami tanto grandi che gli uccelli del cielo possono ripararsi alla sua ombra».
Och då det sådt är, går det upp, och varder större än all annor krydder, och får stora grenar, så att foglarna under himmelen måga bo under dess skugga.
33 Con molte parabole di questo genere annunziava loro la parola secondo quello che potevano intendere.
Och med mång sådana liknelser sade han dem ordet, efter som de förmådde hörat;
34 Senza parabole non parlava loro; ma in privato, ai suoi discepoli, spiegava ogni cosa.
Och utan liknelse talade han intet till dem; men Lärjungomen uttydde han all ting afsides.
35 In quel medesimo giorno, verso sera, disse loro: «Passiamo all'altra riva».
Och den samma dagen, då aftonen vardt, sade han till dem: Låt oss fara utöfver, på den andra stranden.
36 E lasciata la folla, lo presero con sé, così com'era, nella barca. C'erano anche altre barche con lui.
Så läto de folket gå, och togo honom, med skeppet der han redo uti var; voro ock desslikes någor annor skepp med honom.
37 Nel frattempo si sollevò una gran tempesta di vento e gettava le onde nella barca, tanto che ormai era piena.
Och der uppväxte en stor storm, och vågen slog in i skeppet, så att det förfylldes.
38 Egli se ne stava a poppa, sul cuscino, e dormiva. Allora lo svegliarono e gli dissero: «Maestro, non t'importa che moriamo?».
Och han sof bak i skeppet på ett hyende; då väckte de honom upp, och sade till honom: Mästar, sköter du intet derom, att vi förgås?
39 Destatosi, sgridò il vento e disse al mare: «Taci, calmati!». Il vento cessò e vi fu grande bonaccia.
Och då han uppväckt var, näpste han vädret, och sade till hafvet: Tig, och var stilla. Och vädret saktade sig, och vardt ett stort lugn.
40 Poi disse loro: «Perché siete così paurosi? Non avete ancora fede?».
Och han sade till dem: Hvarföre ären I så rädde? Huru kommer det till, att I icke hafven trona?
41 E furono presi da grande timore e si dicevano l'un l'altro: «Chi è dunque costui, al quale anche il vento e il mare obbediscono?».
Och de vordo ganska förskräckte, och sade emellan sig: Ho är denne? Ty vädret och hafvet äro honom lydig.
