Giobbe 31
1 Avevo stretto con gli occhi un patto di non fissare neppure una vergine.
Jag hafver gjort ett förbund med min ögon, att jag intet skall sköta efter någon jungfru.
2 Che parte mi assegna Dio di lassù e che porzione mi assegna l'Onnipotente dall'alto?
Men hvad gifver mig Gud till löna ofvan efter, och hvad arfvedel den Allsmägtige af höjdene?
3 Non è forse la rovina riservata all'iniquo e la sventura per chi compie il male?
Skulle icke heldre den orättfärdige hafva den vedermödona, och en ogerningsman sådana jämmer lida?
4 Non vede egli la mia condotta e non conta tutti i miei passi?
Ser han icke mina vägar, och räknar alla mina gånger?
5 Se ho agito con falsità e il mio piede si è affrettato verso la frode,
Hafver jag vandrat i fåfängelighet, eller min fot skyndat sig till bedrägeri?
6 mi pesi pure sulla bilancia della giustizia e Dio riconoscerà la mia integrità.
Man väge mig på en rätt våg, så skall Gud förnimma min fromhet.
7 Se il mio passo è andato fuori strada e il mio cuore ha seguito i miei occhi, se alla mia mano si è attaccata sozzura,
Hafver min gång vikit utaf vägen, och mitt hjerta efterföljt min ögon, och något lådat vid mina händer,
8 io semini e un altro ne mangi il frutto e siano sradicati i miei germogli.
Så låt mig så, och en annar äte det; och min ätt varde utrotad.
9 Se il mio cuore fu sedotto da una donna e ho spiato alla porta del mio prossimo,
Hafver mitt hjerta låtit sig draga till qvinno, och hafver vaktat vid mins nästas dörr,
10 mia moglie macini per un altro e altri ne abusino;
Så varde min hustru af enom androm skämd, och andre besofve henne;
11 difatti quello è uno scandalo, un delitto da deferire ai giudici,
Ty det är en last och en missgerning för domarena.
12 quello è un fuoco che divora fino alla distruzione e avrebbe consumato tutto il mio raccolto.
Ty det vore en eld, som förtärer intill förderf, och all min tilldrägt utrotade.
13 Se ho negato i diritti del mio schiavo e della schiava in lite con me,
Hafver jag föraktat, mins tjenares eller mine tjenarinnos rätt, då de med mig trätte?
14 che farei, quando Dio si alzerà, e, quando farà l'inchiesta, che risponderei?
Hvad ville jag göra, när Gud reser sig upp? Och hvad ville jag svara, när han hemsöker?
15 Chi ha fatto me nel seno materno, non ha fatto anche lui? Non fu lo stesso a formarci nel seno?
Hafver ock icke han gjort honom, den mig i moderlifvet gjorde; och hafver ju så väl tillredt honom i lifvena?
16 Mai ho rifiutato quanto brama il povero, né ho lasciato languire gli occhi della vedova;
Hafver jag dem torftigom förnekat hvad de begärde, och låtit enkones ögon försmäkta?
17 mai da solo ho mangiato il mio tozzo di pane, senza che ne mangiasse l'orfano,
Hafver jag ätit min beta allena, att den faderlöse icke också hafver ätit deraf?
18 poiché Dio, come un padre, mi ha allevato fin dall'infanzia e fin dal ventre di mia madre mi ha guidato.
Ty ifrå minom ungdom hafver jag hållit mig såsom en fader, och allt ifrå mitt moderlif hafver jag gerna hugsvalat.
19 Se mai ho visto un misero privo di vesti o un povero che non aveva di che coprirsi,
Hafver jag någon sett förgås, derföre att han icke hade kläder; och låtit den fattiga gå oskyldan?
20 se non hanno dovuto benedirmi i suoi fianchi, o con la lana dei miei agnelli non si è riscaldato;
Hafva icke hans sidor välsignat mig, då han af min lambs skinn värmad vardt?
21 se contro un innocente ho alzato la mano, perché vedevo alla porta chi mi spalleggiava,
Hafver jag låtit komma mina hand vid den faderlösa, ändock jag såg mig i portenom magt hafva,
22 mi si stacchi la spalla dalla nuca e si rompa al gomito il mio braccio,
Så falle mina skuldror ifrå mina axlar, och min arm gånge sönder ifrå läggenom.
23 perché mi incute timore la mano di Dio e davanti alla sua maestà non posso resistere.
Ty jag fruktade Gud såsom en olycko öfver mig, och kunde hans tunga icke bära.
24 Se ho riposto la mia speranza nell'oro e all'oro fino ho detto: «Tu sei la mia fiducia»;
Hafver jag satt guld till min tröst, och sagt till guldklimpen: Du äst mitt hopp?
25 se godevo perché grandi erano i miei beni e guadagnava molto la mia mano;
Hafver jag gladt mig, att jag myckna ägodelar hade, och min hand allahanda förvärfvat hade?
26 se vedendo il sole risplendere e la luna chiara avanzare,
Hafver jag sett på ljuset, då det klarliga sken, och på månan, då han i fyllo gick?
27 si è lasciato sedurre in segreto il mio cuore e con la mano alla bocca ho mandato un bacio,
Hafver mitt hjerta hemliga låtit sig tälja i det sinnet, att min mun skulle kyssa mina hand?
28 anche questo sarebbe stato un delitto da tribunale, perché avrei rinnegato Dio che sta in alto.
Hvilket ock en missgerning är för domarena; förty dermed hade jag nekat Gud i höjdene.
29 Ho gioito forse della disgrazia del mio nemico e ho esultato perché lo colpiva la sventura,
Hafver jag gladt mig, när minom fiende gick illa, och upphäfvit mig, att olycka råkade uppå honom?
30 io che non ho permesso alla mia lingua di peccare, augurando la sua morte con imprecazioni?
Ty jag lät min mun icke synda, så att han önskade hans själ ena banno.
31 Non diceva forse la gente della mia tenda: «A chi non ha dato delle sue carni per saziarsi?».
Hafva icke de män i mine hyddo måst säga: Ack! att vi icke måtte af hans kött mättade varda.
32 All'aperto non passava la notte lo straniero e al viandante aprivo le mie porte.
Ute måste den främmande icke blifva; utan dem vägfarande lät jag mina dörr upp.
33 Non ho nascosto, alla maniera degli uomini, la mia colpa, tenendo celato il mio delitto in petto,
Hafver jag såsom en menniska skylt mina skalkhet, att jag skulle hemliga fördölja min missgerning?
34 come se temessi molto la folla, e il disprezzo delle tribù mi spaventasse, sì da starmene zitto senza uscire di casa.
Hafver jag grufvat mig för stora hopen; eller hafver frändernas föraktelse mig förskräckt? Jag blef stilla, och gick icke ut genom dörrena.
Ho gifver mig en förhörare, att den Allsmägtige må höra mitt begär? Att någor måtte skrifva en bok om mine sak;
Så ville jag taga henne uppå mine axlar, och ombinda mig henne såsom en krono.
Jag ville förkunna talet på mina gånger, och såsom en Förste ville jag det frambära.
Om min jord ropar emot mig, och dess fårar alle tillika gråta;
Hafver jag dess frukt obetalad ätit, och gjort åkermännernas lefverne tungt;
Så växe mig tistel för hvete, och törne för bjugg. En ända hafva Jobs ord.
