Giobbe 29

1 Giobbe continuò a pronunziare le sue sentenze e disse:

Och Job hof åter upp sitt ordspråk, och sade:

2 Oh, potessi tornare com'ero ai mesi di un tempo, ai giorni in cui Dio mi proteggeva,

Ack! att jag vore såsom uti de förra månader, uti de dagar då Gud bevarade mig.

3 quando brillava la sua lucerna sopra il mio capo e alla sua luce camminavo in mezzo alle tenebre;

Då hans lykta sken öfver mitt hufvud, och jag i mörkrena gick vid hans ljus;

4 com'ero ai giorni del mio autunno, quando Dio proteggeva la mia tenda,

Såsom jag var i min ungdoms tid, då Guds hemlighet var öfver mina hyddo;

5 quando l'Onnipotente era ancora con me e i giovani mi stavano attorno;

Då den Allsmägtige ännu med mig var, och mine tjenare allt omkring mig;

6 quando mi lavavo in piedi nel latte e la roccia mi versava ruscelli d'olio!

Då jag tvådde min väg uti smör, och hälleberget utgöt mig oljoflodar;

7 Quando uscivo verso la porta della città e sulla piazza ponevo il mio seggio:

Då jag utgick till stadsporten, och lät bereda mig mitt säte på gatone;

8 vedendomi, i giovani si ritiravano e i vecchi si alzavano in piedi;

Då mig ynglingar sågo, och undstungo sig, och de gamle uppstodo för mig;

9 i notabili sospendevano i discorsi e si mettevan la mano sulla bocca;

Då de öfverste igen vände att tala, och lade sina hand på sin mun;

10 la voce dei capi si smorzava e la loro lingua restava fissa al palato;

Då Förstarnas röst gömde sig undan, och deras tunga lådde vid deras gom.

11 con gli orecchi ascoltavano e mi dicevano felice, con gli occhi vedevano e mi rendevano testimonianza,

Ty hvilkens öra mig hörde, den prisade mig saligan; och hvilkens öga mig såg, den vittnade om mig.

12 perché soccorrevo il povero che chiedeva aiuto, l'orfano che ne era privo.

Förty jag halp den fattiga, som ropade, och den faderlösa, som ingen hjelpare hade.

13 La benedizione del morente scendeva su di me e al cuore della vedova infondevo la gioia.

Dens välsignelse, som förgås skulle, kom öfver mig; och jag tröstade enkones hjerta.

14 Mi ero rivestito di giustizia come di un vestimento; come mantello e turbante era la mia equità.

Rättfärdighet var min klädebonad, den iklädde jag såsom en kjortel; och min dom var min skrud.

15 Io ero gli occhi per il cieco, ero i piedi per lo zoppo.

Jag var dens blindas öga, och dens haltas fot.

16 Padre io ero per i poveri ed esaminavo la causa dello sconosciuto;

Jag var de fattigas fader, och hvilken sak jag icke visste, den utfrågade jag.

17 rompevo la mascella al perverso e dai suoi denti strappavo la preda.

Jag sönderslog dens orättfärdigas oxlatänder, och tog rofvet utu hans tänder.

18 Pensavo: «Spirerò nel mio nido e moltiplicherò come sabbia i miei giorni».

Jag tänkte: Jag vill dö uti mitt näste, och göra mina dagar många såsom sand.

19 La mia radice avrà adito alle acque e la rugiada cadrà di notte sul mio ramo.

Min säd gick upp af vätsko, och dagg blef öfver min årsväxt.

20 La mia gloria sarà sempre nuova e il mio arco si rinforzerà nella mia mano.

Min härlighet förnyade sig för mig, och min båge förvandlade sig i mine hand.

21 Mi ascoltavano in attesa fiduciosa e tacevano per udire il mio consiglio.

De hörde mig, och tigde; och vaktade uppå mitt råd.

22 Dopo le mie parole non replicavano e su di loro scendevano goccia a goccia i miei detti.

Efter min ord talade ingen mer, och mitt tal dröp på dem.

23 Mi attendevano come si attende la pioggia e aprivano la bocca come ad acqua primaverile.

De vaktade på mig såsom på regn, och uppgapade med munnen såsom efter aftonregn.

24 Se a loro sorridevo, non osavano crederlo, né turbavano la serenità del mio volto.

Om jag log till dem, förläto de sig intet deruppå; och torde intet bedröfva mig.

25 Indicavo loro la via da seguire e sedevo come capo, e vi rimanevo come un re fra i soldati o come un consolatore d'afflitti.

När jag ville komma till deras handlingar, så måste jag sitta främst; och bodde såsom en Konung ibland krigsfolk, då jag hugsvalade dem som sorgfulle voro.