< Lukas 6 >

1 Es geschah aber am zweitersten Sabbat, daß er durch die Saaten ging, und seine jünger pflückten Ähren, und aßen, indem sie sie mit den Händen zerrieben.
Pea ko eni, naʻe ai ha Sāpate, naʻe ʻalu ia ʻi he ngaahi ngoue uite; pea toli ʻe heʻene kau ākonga ʻae fua ʻoe uite, ʻo momosi ʻi honau nima mo nau kai.
2 Etliche aber der Pharisäer sprachen zu ihnen: Warum tut ihr, was nicht erlaubt ist zu tun an den Sabbaten?
Pea naʻe pehē ʻe he niʻihi ʻoe Fālesi kiate kinautolu, “Ko e hā ʻoku mou fai ai ʻaia ʻoku ʻikai ngofua ke fai ʻi he ʻaho Sāpate?”
3 Und Jesus antwortete ihnen, und sprach: Habt ihr nicht das gelesen, was David tat, als ihn hungerte und die mit ihm waren?
Pea leaange ʻa Sisu, ʻo pehē kiate kinautolu, “Naʻe ʻikai te mou lau ʻaia naʻe fai ʻe Tevita, ʻi heʻene fiekaia, mo kinautolu naʻe ʻiate ia;
4 Wie er in das Haus Gottes einging, und die Schaubrote nahm, und aß, und gab auch denen, die bei ihm waren, welche zu essen doch niemand erlaubt ist, außer den Priestern.
‌ʻA ʻene hū ki he fale ʻoe ʻOtua, pea ne toʻo ʻo kai ʻae mā ʻoe ʻao, pea ʻange foki kiate kinautolu naʻe ʻiate ia; ʻaia ʻoku ʻikai ngofua ke kai [ai ]ka ko e kau taulaʻeiki pe?”
5 Und er sprach zu ihnen: Der Menschensohn ist Herr auch des Sabbats.
Mo ne pehē kiate kinautolu, “Ko e Foha ʻoe tangata ko e ʻEiki foki ia ʻoe Sāpate.”
6 Es geschah aber an einem andern Sabbat, daß er in die Synagoge ging, und lehrte. Und es war daselbst ein Mensch, dessen rechte Hand dürr war.
Pea ʻi he hoko ki he Sāpate foki ʻe taha, naʻe hū ia ki he falelotu ʻo ako ai: pea naʻe ʻi ai ʻae tangata kuo mate hono nima toʻomataʻu.
7 Die Schriftgelehrten und Pharisäer aber hielten auf ihn, ob er am Sabbat heile, damit sie eine Anklage gegen ihn fänden.
Pea lamasi ia ʻe he kau tangata tohi mo e kau Fālesi, pe te ne fakamoʻui ia ʻi he [ʻaho ]Sāpate; koeʻuhi ke nau ʻilo ha meʻa ke talakoviʻi ai ia.
8 Er aber wußte ihre Gedanken, und sprach zu dem Menschen, der die dürre Hand hatte; Erhebe dich, und stehe in die Mitte. Er aber stand auf, und stellte sich hin.
Ka naʻe ʻilo ʻe ia ʻenau mahalo, pea ne pehē ki he tangata naʻe nima mate, “Tuʻu hake, ʻo tuʻu mai ki loto. Pea naʻe tuʻu hake ia, ʻo tuʻu [ʻi ai].”
9 Da sprach Jesus zu ihnen: Ich frage euch: Was ist erlaubt an den Sabbaten, Gutes zu tun, oder Böses zu tun? eine Seele zu retten, oder umkommen zu lassen?
Pea toki pehē atu ʻe Sisu kiate kinautolu, “Te u fehuʻi kiate kimoutolu ki he meʻa ʻe taha; Ko e hā ʻoku ngofua ke fai ʻi he ʻaho Sāpate, ko e lelei pe ko e kovi! Ko e fakamoʻui pe ko e tāmateʻi?”
10 Und er sah sie alle umher an, und sprach zu ihm: Strecke deine Hand aus! Er aber tat also, und seine Hand ward wieder hergestellt, wie die andere.
Pea naʻe vakai folia ʻe ia ʻakinautolu kotoa pē, pea pehē ʻe ia ki he tangata, “Mafao atu ho nima.” Pea ne fai ia: pea moʻui hono nima ʻo hangē ko [hono nima ]ʻe taha.
11 Sie aber wurden ganz unsinnig, und beredeten sich untereinander, was sie Jesus tun wollten.
Ka naʻe mātuʻaki lili ʻakinautolu: ʻonau fakakaukau pe ko e hā te nau fai kia Sisu.
12 Es geschah aber in diesen Tagen, daß er auf einen Berg ging, zu beten. Und er blieb über Nacht im Gebet zu Gott.
Pea pehē, ʻi he ngaahi ʻaho ko ia naʻe ʻalu hake ia ki ha moʻunga ke lotu, pea lotu ai pe ia ki he ʻOtua ʻi he pō ʻo ʻaho.
13 Und als es Tag ward, rief er seine Jünger herbei, und wählte von ihnen Zwölfe aus, welche er auch Apostel (Sendboten) nannte:
Pea kuo ʻaho hake, pea ne ui kiate ia ʻa ʻene kau ākonga; pea naʻa ne fili ʻiate kinautolu ʻae toko hongofulu ma toko ua, ʻaia foki naʻa ne fakahingoa ko e kau ʻaposetolo;
14 Simon, welchen er auch Petrus nannte, und Andreas, seinen Bruder; und Jakobus und Johannes; und Philippus und Bartholomäus;
Ko Saimone, (naʻa ne fakahingoa ko Pita, ) mo ʻAnitelū ko hono tokoua, mo Semisi, mo Sione, mo Filipe, mo Pātolomiu,
15 Und Matthäus und Thomas; und Jakobus, Alphäi Sohn, und Simon, genannt der Zelot;
Mo Mātiu, mo Tōmasi, mo Semisi ko e foha ʻo ʻAlefiusi, mo Saimone ʻoku ui ko Selote,
16 Und Judas, Jakobi (Sohn), und Judas den Ischariot, der auch sein Verräter ward.
Mo Siutasi [ko e tokoua ]ʻo Semisi, mo Siutasi ʻIsikaliote, ʻaia foki ko e lavaki.
17 Und er stieg herab mit ihnen, und stellte sich auf einen ebenen Platz, und der Haufe seiner Jünger und eine große Menge Volkes von ganz Judäa und Jerusalem und von der Meeresküste bei Tyrus und Sidon kamen, ihn zu hören und von ihren Krankheiten geheilt zu werden.
Pea naʻe ʻalu hifo ia mo kinautolu, ʻo tuʻu ʻi he potu tafangafanga, fakataha mo ʻene kau ākonga, pea naʻe haʻu ʻae kakai tokolahi ʻaupito mei Siutea kotoa pē mo Selūsalema, mo e matātahi ʻo Taia mo Saitoni, ke nau fanongo kiate ia, mo moʻui mei honau ngaahi mahaki;
18 Und die von unsaubern Geistern Geplagten wurden geheilt.
Pea mo kinautolu naʻe mamahi ʻi he kau laumālie ʻuli: pea naʻe fakamoʻui ʻakinautolu.
19 Und alles Volk suchte ihn anzurühren, denn Kraft ging aus von ihm, und heilte sie.
Pea holi ʻae kakai kotoa pē ke nau ala kiate ia: he naʻe ʻalu ʻiate ia ʻae mālohi, ʻo fakamoʻui kotoa pē.
20 Und er hob seine Augen auf gegen seine Jünger, und sprach: Selig seid ihr Armen, denn euer ist die Gottesherrschaft!
Pea tangaki hake ʻe ia hono mata ki heʻene kau ākonga, ʻo ne pehē, “ʻOku monūʻia ʻakimoutolu ʻoku masiva; He ʻoku ʻomoutolu ʻae puleʻanga ʻoe ʻOtua.
21 Selig seid ihr, die ihr jetzt hungert, denn ihr sollt satt werden! Selig seid ihr, die ihr jetzt weinet, denn ihr werdet lachen!
“ʻOku monūʻia ʻakimoutolu ʻoku fiekaia ni: Koeʻuhi ʻe fakamākona ʻakimoutolu. ʻOku monūʻia ʻakimoutolu ʻoku tangi ni: He te mou kata.
22 Selig seid ihr, wenn die Menschen euch hassen, und wenn sie euch absondern, und schmähen und euern Namen austun, als böse, um des Menschensohnes willen.
“ʻOku monūʻia ʻakimoutolu ʻoka fehiʻa ʻae kakai kiate kimoutolu, Mo fakamavaheʻi ʻakimoutolu [meiate kinautolu], ʻO taukae [kiate kimoutolu], Pea lī kituʻa homou hingoa ʻo hangē ko e kovi, Koeʻuhi ko e Foha ʻoe tangata.
23 Freuet euch an jenem Tage, und frohlocket! Denn siehe, euer Lohn ist groß im Himmel, denn demgemäß taten ihre Väter den Propheten.
Mou fiefia ʻi he ʻaho ko ia, Pea hopohopo ʻi he fiefia: Vakai, he ʻoku lahi hoʻomou totongi ʻi he langi: He naʻe fai pehē ʻenau ngaahi tamai ki he kau palōfita.
24 Aber wehe euch Reichen! denn ihr habt euern Trost dahin.
“Kae malaʻia ʻakimoutolu ʻoku koloaʻia! He kuo mou maʻu hoʻomou fiemālie.
25 Wehe euch, die ihr satt seid, denn ihr werdet hungern! Wehe euch, die ihr jetzt lachet, denn ihr werdet trauern und weinen!
“ʻE malaʻia ʻakimoutolu ʻoku mākona! He te mou fiekaia. ʻE malaʻia ʻakimoutolu ʻoku kata ni! He te mou tangi mo tangilāulau.
26 Wehe euch, wenn alle Menschen von euch schön reden, denn demgemäß taten ihre Väter den falschen Propheten.
“ʻE malaʻia ʻakimoutolu ʻoka lauʻi lelei ʻakimoutolu ʻe he kakai kotoa pē! He naʻe fai pehē ʻa ʻenau ngaahi tamai ki he kau palōfita kākā.
27 Aber ich sage euch, die ihr zuhöret: Liebet eure Feinde! tut wohl denen, die euch hassen!
“Ka ʻoku ou tala atu kiate kimoutolu ʻoku fanongo, ʻofa ki homou ngaahi fili, fai lelei kiate kinautolu ʻoku fehiʻa kiate kimoutolu.
28 Segnet, die euch fluchen! Betet für die, so euch mißhandeln!
Tāpuakiʻi ʻakinautolu ʻoku kapeʻi ʻakimoutolu, pea hūfia ʻakinautolu ʻoku fakakoviʻi ʻakimoutolu.
29 Dem, der dich auf den einen Backen schlägt, biete den andern auch dar; und dem, der deinen Mantel nimmt, wehre auch den Rock nicht!
Pea ko ia ʻoku ne sipiʻi koe ʻi ho kouʻahe ʻe taha, fulihi [kiate ia ho kouʻahe ]ʻe taha; pea mo ia ʻoku ne ʻave ho pulupulu, ʻoua naʻa taʻofi [ʻene ʻave ]mo ho kofutuʻa.
30 Jedem, der dich bittet, gibt! und von dem, der das Deine nimmt, fordere es nicht zurück!
Foaki kiate ia fulipē ʻoku kole kiate koe; pea ko ia ʻoku ne ʻave hoʻo koloa ʻoua naʻa [toe ]kole [ia].
31 Und wie ihr wollt, daß euch die Leute tun sollen, so tut auch ihr ihnen gleicherweise.
Pea ko ia te mou loto ke fai ʻe he kakai kiate kimoutolu, ko ia pe foki te mou fai kiate kinautolu.
32 Und wenn ihr liebet, die euch lieben, was ist euer Dank? Denn auch die Sünder lieben die, welche sie lieben.
“He kapau ʻoku mou ʻofa kiate kinautolu [pe ]ʻoku ʻofa mai kiate kimoutolu, ko e hā ʻae fakafetaʻi ʻoku mou maʻu? He ʻoku ʻofa mai ʻae kau angahala kiate kinautolu ʻoku ʻofa ange kiate kinautolu.
33 Und wenn ihr Gutes tut denen, die euch Gutes tun, was ist euer Dank? denn auch die Sünder tun dasselbe.
Pea kapau ʻoku mou fai lelei kiate kinautolu [pe ]ʻoku fai lelei kiate kimoutolu, ko e hā ʻae fakafetaʻi ʻoku mou maʻu? He ʻoku fai pehē ʻe he kau angahala.
34 Und wenn ihr leihet denen, von welchen ihr es zurückzuempfangen hoffet, was ist euer Dank? Denn auch die Sünder leihen Sündern, damit sie ebensoviel zurückempfangen.
Pea kapau ʻoku mou ʻatu meʻa [kiate kinautolu pe ]ʻoku mou ʻamanaki ke maʻu mei ai, ko e hā ʻae fakafetaʻi te mou maʻu? He ʻoku ʻatu meʻa ʻae kau angahala ki he kau angahala, ke [toe ]maʻu hono tatau.
35 Aber liebet eure Feinde, tut Gutes, und leihet, wo ihr nichts zurückhoffet, und euer Lohn wird groß sein, und ihr werdet Söhne des Höchsten sein; denn er ist gütig über die Undankbaren und Bösen.
Ka mou ʻofa ki homou ngaahi fili, pea fai lelei, mo ʻatu meʻa, ʻi he taʻeʻamanaki ke toe maʻu; pea ʻe lahi ai hoʻomou totongi pea ʻe ui ʻakimoutolu ko e fānau ʻae Fungani Māʻolunga: he ʻoku angalelei ia ki he taʻefakafetaʻi pea mo e kovi.
36 So werdet denn barmherzig, gleichwie auch euer Vater barmherzig ist!
Ko ia mou manavaʻofa, ʻo hangē foki ko e manavaʻofa ʻa hoʻomou Tamai.
37 Und richtet nicht, so werdet ihr auch nicht gerichtet! verurteilet nicht, so werdet ihr auch nicht verurteilt; lasset los, so werdet ihr losgelassen!
“ʻOua ʻe fakamaau, pea ʻe ʻikai fakamaauʻi ʻakimoutolu: ʻoua naʻa fakahalaia, pea ʻe ʻikai fakahalaia ʻakimoutolu: mou fakamolemole, pea ʻe fakamolemolea ʻakimoutolu:
38 Gebet, so wird euch gegeben! Ein gutes, gedrücktes, gerütteltes und aufgehäuftes Maß wird man in euern Schoß geben, denn mit demselben Maß, mit welchem ihr messet, wird euch wieder gemessen werden.
Foaki, pea ʻe foaki ia kiate kimoutolu; ko e fua lahi, kuo faʻo lolo hifo, ʻo lulu fakataha, pea fonu mahuohua, ʻe ʻatu ki homou fatafata. He ko e fuofua ko ia te mou fua ʻaki, ʻe toe fua ʻaki ia kiate kimoutolu.”
39 Er sprach aber auch ein Gleichnis zu ihnen: Kann auch ein Blinder einem Blinden den Weg weisen? Werden nicht beide in die Grube fallen?
Pea naʻa ne lea ʻaki ʻae fakatātā kiate kinautolu, “ʻE faʻa taki ʻe he kui ʻae kui? ʻIkai te na tō fakatouʻosi ki he luo?”
40 Der Jünger ist nicht über seinen Lehrer, sondern jeder wird so gebildet sein, wie sein Lehrer.
‌ʻOku ʻikai lahi hake ʻae ākonga ʻi heʻene akonaki: ka ko ia kotoa pē ʻoku haohaoa ʻe hangē ia ko ʻene akonaki.
41 Was siehest du aber den Splitter in deines Bruders Auge, den Balken aber in deinem Auge wirst du nicht gewahr?
“Pea ko e hā ʻoku ke tokanga ai ki he malamalaʻi ʻakau ʻi he mata ʻo ho kāinga, ka ʻoku ʻikai te ke ʻilo ʻae fuʻu ʻakau ʻoku ʻi ho mata?
42 Oder wie kannst du sagen zu deinem Bruder: Bruder, halt, ich will den Splitter, der in deinem Auge ist, ausziehen! und siehest selbst nicht den Balken in deinem Auge? Heuchler! ziehe zuerst den Balken aus deinem Auge, und dann siehe zu, den Splitter aus deines Bruders Auge zu ziehen.
Pea ʻe fēfē haʻo faʻa pehē ki ho kāinga, ‘Kāinga, tuku mai ke u toʻo ʻae malamalaʻi ʻakau ʻoku ʻi ho mata,’ ka ʻoku ʻikai te ke ʻilo ʻae fuʻu ʻakau ʻoku ʻi ho mata? Ko e mālualoi koe, tomuʻa lī ʻae fuʻu ʻakau mei ho mata, pea te ke toki ʻilo totonu ke toʻo mai ʻae malamalaʻi ʻakau mei he mata ʻo ho kāinga.
43 Denn es ist kein guter Baum, der arge Frucht bringt, und kein arger Baum, der gute Frucht bringt.
“He ʻoku ʻikai ha ʻakau lelei ʻe tupu ai ʻae fua kovi; pe ha ʻakau kovi ʻe tupu ai ʻae fua lelei.
44 Denn jeder Baum wird an seiner Frucht erkannt; denn von den Dornen liest man nicht Feigen, noch herbstet man von der Hecke Trauben.
He ʻoku ʻilo ʻae ʻakau kotoa pē ʻi hono fua ʻoʻona. He ʻoku ʻikai toli ʻe he kakai ʻae fiki ʻi he ʻakau talatala, pe ko e fua ʻoe vaine ʻi he talatalaʻāmoa.
45 Der gute Mensch bringt aus dem guten Schatz seines Herzens das Gute hervor, und der schlechte Mensch bringt aus dem schlechten Schatz seines Herzens das Schlechte hervor; denn wess´ das Herz ist, dess´ geht der Mund über.
‌ʻOku ʻomi ʻe he tangata angalelei ʻaia ʻoku lelei mei he koloa lelei ʻi hono loto; pea ʻoku ʻomi ʻe he tangata angakovi ʻaia ʻoku kovi mei he koloa kovi ʻi hono loto: he ʻoku lea ʻa hono ngutu mei he meʻa lahi ʻoe loto.
46 Warum aber nennt ihr mich Herr! Herr! und tut nicht, was ich sage?
“Pea ko e hā ʻoku mou ui ai au, ‘ʻEiki, ʻEiki,’ kae ʻikai fai ʻae ngaahi meʻa ʻoku ou tala?
47 Jeder, der zu mir kommt, und höret meine Worte, und tut sie, den will ich euch zeigen, wem er gleich ist.
Pea ko ia fulipē ʻoku haʻu kiate au, ʻo fanongo ki heʻeku ngaahi lea, mo fai ki ai, te u fakahā kiate kimoutolu hono tatau:
48 Er ist gleich einem Menschen, der ein Haus baute, und grub tief und legte den Grund auf den Felsen. Da aber eine Wasserflut kam, und der Strom an jenes Haus stieß, da vermochte er nicht, es zu erschüttern, denn es war auf den Felsen gegründet.
‌ʻOku tatau ia mo e tangata naʻe langa ʻae fale, pea keli māʻulalo, ʻo ne ai hono tuʻunga ki he [funga maka]; pea ʻi he tupu ʻae vaitafe, pea ʻoho mālohi ʻae vai ki he fale ko ia, naʻe ʻikai ngaue ia; he naʻe fokotuʻu ia ki he maka.
49 Wer aber hört, und nicht tut; der ist gleich einem Menschen, der auf die Erde baute, ohne Grund. Als der Strom an es stieß, da fiel es alsbald, und der Einsturz jenes Hauses war groß.
Ka ko ia ʻoku fanongo, kae ʻikai fai [ki ai], ʻoku tatau ia mo e tangata naʻe langa ʻae fale ʻi he kelekele taʻehatuʻunga; pea naʻe ʻoho mālohi ʻae vai ki ai, pea holo leva ia; pea ko e maumau ʻoe fale ko ia ko e meʻa lahi.”

< Lukas 6 >