< Job 37 >

1 Des entsetzt sich mein Herz und bebt.
Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.
2 O höret doch, wie der Donner zürnt, und was für Gespräch von seinem Munde ausgeht!
Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.
3 Er läßt ihn hinfahren unter allen Himmeln, und sein Blitz scheint auf die Enden der Erde.
Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.
4 Ihm nach brüllt der Donner, und er donnert mit seinem großen Schall; und wenn sein Donner gehört wird, kann man's nicht aufhalten.
Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.
5 Gott donnert mit seinem Donner wunderbar und tut große Dinge und wird doch nicht erkannt.
Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.
6 Er spricht zum Schnee, so ist er bald auf Erden, und zum Platzregen, so ist der Platzregen da mit Macht.
Se, åt snön giver han bud: "Fall ned till jorden", så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.
7 Aller Menschen Hand hält er verschlossen, daß die Leute lernen, was er tun kann.
Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.
8 Das wilde Tier geht in seine Höhle und bleibt an seinem Ort.
Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.
9 Von Mittag her kommt Wetter und von Mitternacht Kälte.
Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;
10 Vom Odem Gottes kommt Frost, und große Wasser ziehen sich eng zusammen.
med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.
11 Die Wolken beschwert er mit Wasser, und durch das Gewölk bricht sein Licht.
Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.
12 Er kehrt die Wolken, wo er hin will, daß sie schaffen alles, was er ihnen gebeut, auf dem Erdboden:
De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.
13 es sei zur Züchtigung über ein Land oder zur Gnade, läßt er sie kommen.
Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.
14 Da merke auf, Hiob, stehe und vernimm die Wunder Gottes!
Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.
15 Weißt du wie Gott solches über sie bringt und wie er das Licht aus seinen Wolken läßt hervorbrechen?
Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?
16 Weißt du wie sich die Wolken ausstreuen, die Wunder des, der vollkommen ist an Wissen?
Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?
17 Du, des Kleider warm sind, wenn das Land still ist vom Mittagswinde,
Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?
18 ja, du wirst mit ihm den Himmel ausbreiten, der fest ist wie ein gegossener Spiegel.
Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?
19 Zeige uns, was wir ihm sagen sollen; denn wir können nichts vorbringen vor Finsternis.
Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.
20 Wer wird ihm erzählen, daß ich wolle reden? So jemand redet, der wird verschlungen.
Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?
21 Jetzt sieht man das Licht nicht, das am Himmel hell leuchtet; wenn aber der Wind weht, so wird's klar.
Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.
22 Von Mitternacht kommt Gold; um Gott her ist schrecklicher Glanz.
I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;
23 Den Allmächtigen aber können wir nicht finden, der so groß ist von Kraft; das Recht und eine gute Sache beugt er nicht.
den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.
24 Darum müssen ihn fürchten die Leute; und er sieht keinen an, wie weise sie sind.
Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.

< Job 37 >