Job 29

1 Und Hiob hob abermals an seine Sprüche und sprach:

Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 O daß ich wäre wie in den vorigen Monden, in den Tagen, da mich Gott behütete;

Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 da seine Leuchte über meinem Haupt schien und ich bei seinem Licht in der Finsternis ging;

då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 wie war ich in der Reife meines Lebens, da Gottes Geheimnis über meiner Hütte war;

Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 da der Allmächtige noch mit mir war und meine Kinder um mich her;

då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 da ich meine Tritte wusch in Butter und die Felsen mir Ölbäche gossen;

då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 da ich ausging zum Tor in der Stadt und mir ließ meinen Stuhl auf der Gasse bereiten;

När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 da mich die Jungen sahen und sich versteckten, und die Alten vor mir aufstanden;

då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 da die Obersten aufhörten zu reden und legten ihre Hand auf ihren Mund;

Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 da die Stimme der Fürsten sich verkroch und ihre Zunge am Gaumen klebte!

furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 Denn wessen Ohr mich hörte, der pries mich selig; und wessen Auge mich sah, der rühmte mich.

Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 Denn ich errettete den Armen, der da schrie, und den Waisen, der keinen Helfer hatte.

ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Der Segen des, der verderben sollte, kam über mich; und ich erfreute das Herz der Witwe.

Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 Gerechtigkeit war mein Kleid, das ich anzog wie einen Rock; und mein Recht war mein fürstlicher Hut.

I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Ich war des Blinden Auge und des Lahmen Fuß.

Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Ich war ein Vater der Armen; und die Sache des, den ich nicht kannte, die erforschte ich.

Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Ich zerbrach die Backenzähne des Ungerechten und riß den Raub aus seinen Zähnen.

Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Ich gedachte: “Ich will in meinem Nest ersterben und meiner Tage viel machen wie Sand.”

Jag tänkte då: "I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Meine Wurzel war aufgetan dem Wasser, und der Tau blieb über meinen Zweigen.

Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Meine Herrlichkeit erneute sich immer an mir, und mein Bogen ward immer stärker in meiner Hand.

Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand."

21 Sie hörten mir zu und schwiegen und warteten auf meinen Rat.

Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Nach meinen Worten redete niemand mehr, und meine Rede troff auf sie.

Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 Sie warteten auf mich wie auf den Regen und sperrten ihren Mund auf als nach dem Spätregen.

De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 Wenn ich mit ihnen lachte, wurden sie nicht zu kühn darauf; und das Licht meines Angesichts machte mich nicht geringer.

När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Wenn ich zu ihrem Geschäft wollte kommen, so mußte ich obenan sitzen und wohnte wie ein König unter Kriegsknechten, da ich tröstete, die Leid trugen.

Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.