Job 10
1 Meine Seele verdrießt mein Leben; ich will meiner Klage bei mir ihren Lauf lassen und reden in der Betrübnis meiner Seele
Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2 und zu Gott sagen: Verdamme mich nicht! laß mich wissen, warum du mit mir haderst.
Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3 Gefällt dir's, daß du Gewalt tust und mich verwirfst, den deine Hände gemacht haben, und bringst der Gottlosen Vornehmen zu Ehren?
Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4 Hast du denn auch fleischliche Augen, oder siehst du, wie ein Mensch sieht?
Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5 Oder ist deine Zeit wie eines Menschen Zeit, oder deine Jahre wie eines Mannes Jahre?
Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6 daß du nach einer Missetat fragest und suchest meine Sünde,
eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7 so du doch weißt wie ich nicht gottlos sei, so doch niemand ist, der aus deiner Hand erretten könne.
du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8 Deine Hände haben mich bereitet und gemacht alles, was ich um und um bin; und du wolltest mich verderben?
Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9 Gedenke doch, daß du mich aus Lehm gemacht hast; und wirst mich wieder zu Erde machen?
Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10 Hast du mich nicht wie Milch hingegossen und wie Käse lassen gerinnen?
Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11 Du hast mir Haut und Fleisch angezogen; mit Gebeinen und Adern hast du mich zusammengefügt.
Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12 Leben und Wohltat hast du an mir getan, und dein Aufsehen bewahrt meinen Odem.
Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13 Aber dies verbargst du in deinem Herzen, ich weiß, daß du solches im Sinn hattest:
Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14 wenn ich sündigte, so wolltest du es bald merken und meine Missetat nicht ungestraft lassen.
om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15 Bin ich gottlos, dann wehe mir! bin ich gerecht, so darf ich doch mein Haupt nicht aufheben, als der ich voll Schmach bin und sehe mein Elend.
Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16 Und wenn ich es aufrichte, so jagst du mich wie ein Löwe und handelst wiederum wunderbar an mir.
Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17 Du erneuest deine Zeugen wider mich und machst deines Zornes viel auf mich; es zerplagt mich eins über das andere in Haufen.
Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18 Warum hast du mich aus Mutterleib kommen lassen? Ach, daß ich wäre umgekommen und mich nie ein Auge gesehen hätte!
Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19 So wäre ich, als die nie gewesen sind, von Mutterleibe zum Grabe gebracht.
hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20 Ist denn mein Leben nicht kurz? So höre er auf und lasse ab von mir, daß ich ein wenig erquickt werde,
Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21 ehe ich denn hingehe und komme nicht wieder, ins Land der Finsternis und des Dunkels,
innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22 ins Land da es stockfinster ist und da keine Ordnung ist, und wenn's hell wird, so ist es wie Finsternis.
till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
