Job 37

1 Ja, darüber erzittert mein Herz und bebt empor von seiner Stelle.

Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

2 O hört, hört das Grollen seiner Stimme und das Brausen, das aus seinem Munde kommt!

Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

3 Unter den ganzen Himmel hin entfesselt er es und sein Licht über die Säume der Erde.

Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

4 Hinter ihm drein brüllt eine Stimme; er donnert mit seiner majestätischen Stimme und hält sie nicht zurück, wenn seine Stimme erschallt.

Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

5 Gott donnert mit seiner Stimme wunderbar - er, der Großes thut, das für uns unbegreiflich ist.

Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

6 Denn zum Schnee spricht er: Falle zur Erde! und zum Regenguß und zu seinen gewaltigen Regengüssen.

Se, åt snön giver han bud: "Fall ned till jorden", så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

7 Aller Menschen Hand versiegelt er, damit alle Leute sein Thun erkennen.

Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

8 Dann geht das Wild ins Versteck und ruht in seinen Lagerstätten.

Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

9 Aus der Kammer kommt der Sturm, und aus den Speichern die Kälte.

Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

10 Durch Gottes Odem giebt es Eis, und des Wassers Weite liegt in Enge.

med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

11 Auch mit Naß belastet er die Wolke, streut weithin aus sein Lichtgewölk.

Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

12 Das aber wendet sich ringsumher nach seiner Leitung gemäß ihrem Thun, zu Allem, was er ihnen gebeut über die Erdenwelt hin -

De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

13 bald als Rute, wenn es seiner Erde dient, bald zum Segen läßt er es treffen.

Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

14 Vernimm dies, o Hiob! Steh still und beachte die Wunder Gottes!

Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

15 Begreifst du es, wenn Gott ihnen Auftrag erteilt und das Licht seiner Wolken leuchten läßt?

Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

16 Begreifst du der Wolke Schweben, die Wunder des an Einsicht Vollkommenen?

Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

17 du, dessen Kleider heiß sind, wenn die Erde infolge des Südwinds ruht.

Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

18 Wölbst du mit ihm die lichten Höhen, die fest sind wie ein gegossener Spiegel?

Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

19 Thue uns kund, was wir ihm sagen sollen! Wir können nichts vorbringen vor Finsternis!

Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

20 Soll ihm gemeldet werden, daß ich reden will? oder hat je ein Mensch gefordert, daß er vernichtet werde?

Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

21 Jetzt freilich sieht man nicht das Sonnenlicht, das hinter den Wolken helle leuchtet; doch ein Wind fährt daher und reinigt sie.

Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

22 Aus dem Norden kommt das Gold; um Gott lagert furchtbare Majestät.

I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

23 Den Allmächtigen erreichen wir nicht, ihn, der von erhabener Macht ist; aber das Recht und die volle Gerechtigkeit beugt er nicht.

den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

24 Darum fürchten ihn die Menschen; alle die Selbstklugen sieht er nicht an.

Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.