< Job 37 >

1 Ja, darüber erzittert mein Herz und bebt empor von seiner Stelle.
Deraf förskräcker sig mitt hjerta, och bäfvar.
2 O hört, hört das Grollen seiner Stimme und das Brausen, das aus seinem Munde kommt!
Hörer hans rösts skall, och det ljud som utaf hans mun går.
3 Unter den ganzen Himmel hin entfesselt er es und sein Licht über die Säume der Erde.
Han ser under alla himlar, och hans ljus skin uppå jordenes ändar.
4 Hinter ihm drein brüllt eine Stimme; er donnert mit seiner majestätischen Stimme und hält sie nicht zurück, wenn seine Stimme erschallt.
Efter honom bullrar dundret, han dundrar med ett stort skall; och när hans dundrande hördt varder, kan man intet förhålla det.
5 Gott donnert mit seiner Stimme wunderbar - er, der Großes thut, das für uns unbegreiflich ist.
Gud dundrar med sitt dunder grufveliga, och gör stor ting, och varder dock intet känd.
6 Denn zum Schnee spricht er: Falle zur Erde! und zum Regenguß und zu seinen gewaltigen Regengüssen.
Han talar till snön, så är han straxt här på jordene, och till regnskuren, så är regnskuren der med magt.
7 Aller Menschen Hand versiegelt er, damit alle Leute sein Thun erkennen.
Man förgömmer sig ibland alla menniskor, att folket skall känna hans verk.
8 Dann geht das Wild ins Versteck und ruht in seinen Lagerstätten.
Vilddjuret kryper uti skjul, och blifver i sitt rum.
9 Aus der Kammer kommt der Sturm, und aus den Speichern die Kälte.
Sunnanefter kommer väder, och nordanefter köld.
10 Durch Gottes Odem giebt es Eis, und des Wassers Weite liegt in Enge.
Af Guds anda kommer frost, och stort vatten, då han utgjuter.
11 Auch mit Naß belastet er die Wolke, streut weithin aus sein Lichtgewölk.
De tjocke skyar skilja sig, att klart skall varda, och igenom molnet utbrister hans ljus.
12 Das aber wendet sich ringsumher nach seiner Leitung gemäß ihrem Thun, zu Allem, was er ihnen gebeut über die Erdenwelt hin -
Han vänder skyarna hvart han vill, att de skola göra allt det han bjuder dem på jordenes krets;
13 bald als Rute, wenn es seiner Erde dient, bald zum Segen läßt er es treffen.
Ehvad det är öfver en slägt, eller öfver ett land, då man finner honom barmhertigan.
14 Vernimm dies, o Hiob! Steh still und beachte die Wunder Gottes!
Akta deruppå, Job; statt och förnim Guds under.
15 Begreifst du es, wenn Gott ihnen Auftrag erteilt und das Licht seiner Wolken leuchten läßt?
Vetst du, när Gud låter detta komma öfver dem; och när han låter sina skyars ljus utgå?
16 Begreifst du der Wolke Schweben, die Wunder des an Einsicht Vollkommenen?
Vetst du, huru skyarna utsprida sig; hvilka under de fullkomlige veta;
17 du, dessen Kleider heiß sind, wenn die Erde infolge des Südwinds ruht.
Att din kläder varm äro, då landet är stilla af sunnanväder?
18 Wölbst du mit ihm die lichten Höhen, die fest sind wie ein gegossener Spiegel?
Ja, du utbreder icke skyarna med honom, hvilke starke äro, och anseende såsom en grund.
19 Thue uns kund, was wir ihm sagen sollen! Wir können nichts vorbringen vor Finsternis!
Låt oss höra hvad vi skole säga honom; förty vi räcke icke intill honom för mörker.
20 Soll ihm gemeldet werden, daß ich reden will? oder hat je ein Mensch gefordert, daß er vernichtet werde?
Ho skall förtälja honom hvad jag talar? Om någor talar, han varder uppsluken.
21 Jetzt freilich sieht man nicht das Sonnenlicht, das hinter den Wolken helle leuchtet; doch ein Wind fährt daher und reinigt sie.
Nu ser man icke ljuset, som inom skyn lyser; men när vädret blås, göres det klart.
22 Aus dem Norden kommt das Gold; um Gott lagert furchtbare Majestät.
Ifrå nordan kommer guld, den förskräckelige Gudi till lof;
23 Den Allmächtigen erreichen wir nicht, ihn, der von erhabener Macht ist; aber das Recht und die volle Gerechtigkeit beugt er nicht.
Men den Allsmägtiga kunna de intet finna, den så stor är i magtene; ty han måste ingen räkenskap göra af sinom rätt och rättfärdigom sakom.
24 Darum fürchten ihn die Menschen; alle die Selbstklugen sieht er nicht an.
Derföre måste menniskorna frukta honom, och han fruktar inga visa.

< Job 37 >