Job 3

1 Endlich öffnete Hiob den Mund und verfluchte seinen Geburtstag.

Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;

2 Und Hiob hob an und sprach:

Job tog till orda och sade:

3 Verflucht sei der Tag, an dem ich geboren, und die Nacht, die da sprach: es ward ein Knabe empfangen!

Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: "Ett gossebarn är avlat."

4 Dieser Tag müsse finster bleiben: nicht frage nach ihm Gott in der Höhe, noch erglänze über ihm Tageshelle!

Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.

5 Zurückfordern sollen ihn Finsternis und Tiefdunkel; Wolkendickicht lagere über ihm, und Tagverdüsterung möge ihn erschrecken.

Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.

6 Jene Nacht - sie sei ein Raub der Finsternis: nicht soll sie sich freuen unter des Jahres Tagen und in die Zahl der Monde trete sie nicht ein.

Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.

7 Ja, diese Nacht sei unfruchtbar: kein Jubelruf soll sie durchdringen.

Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.

8 Es sollen sie verwünschen, die den Tag verfluchen, die fähig sind, den Drachen anzuhetzen.

Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.

9 Es müssen sich verfinstern ihrer Dämmerung Sterne; sie harre auf Licht - umsonst! und niemals schaue sie der Morgenröte Wimpern,

Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;

10 weil sie mir nicht verschloß des Mutterleibes Pforten, nicht barg das Elend vor meinen Augen!

eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.

11 Warum starb ich nicht im Mutterleibe, verschied ich nicht, als ich herausgetreten aus dem Mutterschoß?

Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?

12 Warum empfingen mich Kniee, und wozu Brüste, daß ich sog?

Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?

13 So läge ich nun und rastete, wäre entschlafen und hätte Ruhe

Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,

14 bei Königen und Ratsherren der Länder, die Pyramiden für sich bauten,

vid sidan av konungar och rådsherrar i landet, män som byggde sig palatslika gravar,

15 oder mit Fürsten, reich an Gold, die ihre Häuser mit Silber füllten.

ja, vid sidan av furstar som voro rika på guld och hade sina hus uppfyllda av silver;

16 Oder einer verscharrten Fehlgeburt gleich wäre ich nicht ins Dasein getreten, Kindern gleich, die nie das Licht geschaut.

eller vore jag icke till, lik ett nedgrävt foster, lik ett barn som aldrig fick se ljuset.

17 Dort hören Frevler auf mit Toben, dort haben Ruhe, deren Kraft erschöpft.

Där hava ju de ogudaktiga upphört att rasa, där få de uttröttade komma till vila;

18 Es rasten die Gefangenen allzumal, sie hören nicht des Fronvogts Ruf.

där hava alla fångar fått ro, de höra där ingen pådrivares röst.

19 Klein und groß gilt dort gleich, und frei ist der Knecht von seinem Herrn!

Små och stora äro där varandra lika, trälen har där blivit fri ifrån sin herre.

20 Warum schenkt er dem Elenden das Licht und Tiefbetrübten das Leben? -

Varför skulle den olycklige skåda ljuset? Ja, varför gives liv åt dem som plågas så bittert,

21 die da harren auf den Tod, er aber kommt nicht, die nach ihm graben, eifriger als nach Schätzen;

åt dem som vänta efter döden, utan att den kommer, och spana därefter mer än efter någon skatt,

22 die sich freuen würden bis zum Jubel, jauchzen würden, wenn sie das Grab fänden -

åt dem som skulle glädjas -- ja, intill jubel -- och fröjda sig, allenast de funne sin grav;

23 dem Manne, dessen Pfad verborgen ist, den Gott ringsum abgesperrt hat?

varför åt en man vilkens väg är höljd i mörker, åt en man så kringstängd av Gud?

24 Denn Seufzen ward mein täglich Brot, und gleich dem Wasser strömen meine Klagen.

Suckan har ju blivit mitt dagliga bröd, och såsom vatten strömma mina klagorop.

25 Denn graute mir vor etwas, so traf es mich, und wovor ich schauderte, das ward mir zu Teil.

ty det som ingav mig förskräckelse, det drabbar mig nu, och vad jag fruktade för, det kommer över mig.

26 Noch fand ich nicht Ruhe, nicht Rast, nicht Frieden, da kam schon neues Toben!

Jag får ingen rast, ingen ro, ingen vila; ångest kommer över mig.