Job 17
1 Mein Lebensgeist ist zerstört, meine Tage sind erloschen, die Gräberstätte wartet mein.
Min livskraft är förstörd, mina dagar slockna ut, bland gravar får jag min lott.
2 Dann treiben sie fürwahr noch Spott mit mir! Auf ihrem Hadern muß mein Auge weilen!
Ja, i sanning är jag omgiven av gäckeri, och avoghet får mitt öga ständigt skåda hos dessa!
3 O setze ein, verbürge dich für mich bei dir! Wer anders sollte mir den Handschlag geben?
Så ställ nu säkerhet och borgen för mig hos dig själv; vilken annan vill giva mig sitt handslag?
4 Denn ihr Herz hast du der Einsicht verschlossen, darum wirst du sie auch nicht obsiegen lassen.
Dessas hjärtan har du ju tillslutit för förstånd, därför skall du icke låta dem triumfera.
5 Zur Beuteteilung verrät man Freunde, und seiner Kinder Augen schmachten hin.
Den som förråder sina vänner till plundring, på hans barn skola ögonen försmäkta.
6 Zu einem Sprichwort für alle Welt hat er mich hingestellt, anspeien lassen muß ich mich ins Angesicht,
Jag är satt till ett ordspråk bland folken; en man som man spottar i ansiktet är jag.
7 so daß mein Auge blöde ward vor Kummer, und alle meine Glieder nur ein Schatten sind.
Därför är mitt öga skumt av grämelse, och mina lemmar äro såsom en skugga allasammans.
8 Darüber entsetzen sich die Rechtschaffenen, und der Unschuldige empört sich über den Ruchlosen.
De redliga häpna över sådant, och den oskyldige uppröres av harm mot den gudlöse.
9 Doch der Fromme hält fest an seinem Weg, und wer reine Hände hat, erstarkt nur noch mehr.
Men den rättfärdige håller fast vid sin väg, och den som har rena händer bemannar sig dess mer.
10 Ihr alle aber kommt nur wieder heran, ich werde unter euch doch keinen Weisen finden.
Ja, gärna mån I alla ansätta mig på nytt, jag lär ändå bland eder ej finna någon vis.
11 Meine Tage sind dahin, meine Pläne sind zerrissen, sie, meines Herzens Hoffnungen.
Mina dagar äro förlidna, sönderslitna äro mina planer, vad som var mitt hjärtas begär.
12 Nacht wollen sie zum Tage machen, Licht soll mir näher sein als Finsternis.
Men natten vill man göra till dag, ljuset skulle vara nära, nu då mörker bryter in.
13 Wenn ich auf die Unterwelt als meine Behausung hoffe, in der Finsternis mein Lager hingebreitet habe, (Sheol h7585)
Nej, huru jag än bidar, bliver dödsriket min boning, i mörkret skall jag bädda mitt läger; (Sheol h7585)
14 wenn ich das Grab mein Vater nenne, “meine Mutter und Schwester” das Gewürm -
till graven måste jag säga: "Du är min fader", till förruttnelsens maskar: "Min moder", "Min syster".
15 wo bleibt denn da meine Hoffnung, und meine Hoffnung, wer erschaut sie?
Vad bliver då av mitt hopp, ja, mitt hopp, vem får skåda det?
