Job 10
1 Mich widert mein Leben an; so will ich denn meiner Klage ihren Lauf lassen, will reden in meiner Seelenpein.
Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
2 Ich spreche zu Gott: Verdamme mich nicht! Laß mich erfahren, warum du mich befehdest.
Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
3 Bringt's dir Gewinn, wenn du Bedrückung übst? wenn du deiner Hände mühsam Werk verwirfst, während zu der Frevler Plan dein Antlitz leuchtet?
Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
4 Hast du denn Fleisches Augen oder siehst du, wie Menschen sehen?
Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
5 Sind deine Tage wie der Menschen Tage, oder deine Jahre wie eines Mannes Tage,
Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
6 daß du nach meiner Verschuldung suchst und nach meiner Sünde forschest,
eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
7 ob du gleich weißt, daß ich nicht schuldig bin, und Niemand aus deiner Hand errettet?
du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
8 Deine Hände haben mich sorgsam gebildet und bereiteten mich, alles zusammen ringsum - und du wolltest mich verderben?
Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
9 Gedenke doch, daß du wie Thon mich formtest, und willst mich nun wieder zu Staube machen?
Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
10 Hast du mich nicht hingegossen wie Milch und wie Käse mich gerinnen lassen?
Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
11 Mit Haut und Fleisch bekleidetest du mich und mit Knochen und Sehnen durchflochtest du mich.
Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
12 Leben und Huld erwiesest du mir, und deine Obhut bewahrte meinen Odem.
Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
13 Dabei aber bargst du dies in deinem Herzen - ich weiß, daß du solches plantest -:
Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
14 Wenn ich fehlte, so wolltest du mich bewachen und meine Schuld nicht ungestraft lassen.
om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
15 Wäre ich schuldig - wehe mir! Und hätte ich Recht, so sollte ich doch mein Haupt nicht erheben, gesättigt mit Schande und getränkt mit Elend!
Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
16 Und wollte sich's erheben, wie ein Leu wolltest du mich jagen und immer aufs neue deine Wundermacht an mir erweisen.
Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
17 Stets neue Zeugen wolltest du wider mich vorführen und deinen Grimm vielfältig gegen mich ausüben - ein Schmerzensheer, sich stets ablösend, gegen mich!
Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
18 Warum doch zogst du mich hervor aus dem Mutterleibe? Ich hätte verscheiden sollen, ehe mich ein Auge sah!
Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
19 Als wär' ich nie gewesen, hätte ich werden sollen: vom Mutterschoße weg zum Grabe getragen!
hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
20 Nur wenige Tage stehn mir noch bevor - so lasse er doch ab und wende sich von mir, daß ich ein wenig mich erheitre,
Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
21 bevor ich hingehe, ohne Wiederkehr, ins Land der Finsternis und des tiefen Dunkels,
innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
22 ins Land der Umdüsterung wie Mitternacht, des tiefen Dunkels ordnungslos, so daß es aufglänzt wie Mitternacht.
till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
