Psalm 74

1 Ein Lehrgedicht, von Asaph. - Warum, ach Gott, verwirfst Du immerfort und lodert über Deiner Herde Deines Zornes Rauch?

En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?

2 Bedenke: Die Gemeinde, die Du einst gegründet, die Du Dir ausgelöst zum Stamme ewigen Besitzes, der Sionsberg, auf dem Du Wohnung nahmst,

Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.

3 den Deine Schritte ausgezeichnet, sind zusammen eine Trümmerstatt! Gar alles hat der Feind im Heiligtum geschändet.

Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.

4 In Deiner Sammlungsstätte wüten Deine Feinde; sie stellen ihre Flaggen dort als Zeichen auf.

Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.

5 So ist's, wie wenn man hohen Schwunges auf Waldgehölz die Äxte hebt.

Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.

6 Und nun sein Schnitzwerk allzumal zerschlagen sie mit Beil und Hammer.

Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.

7 Sie werfen Feuer in Dein Heiligtum, entweihen in den Staub die Wohnung Deines Namens.

De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.

8 In ihrem Herzen sprechen sie: "Wir wollen alle sie zu Heiden machen." Im Land verbrennen sie die Gotteshäuser all.

De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.

9 Wir sehen unsere Zeichen nimmer; und Propheten gibt es keine mehr, und niemand weiß bei uns: Wie lange?

Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.

10 Wie lange darf der Feind noch höhnen, der Gegner Deinen Namen immerfort verlästern, Gott?

Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?

11 Warum entziehst Du Deine rechte Hand dem Kampfe? Vollbringe doch, was Dir obliegt!

Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.

12 Von altersher ist Gott mein König, der auf der Erde hilfereiche Werke tut. -

Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.

13 In Deiner Macht zerteilst Du ja das Meer, zerbrichst die Drachenköpfe,

Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.

14 zerschlägst des Leviatans Häupter und gibst ihn hin der Wüstentiere Schar zum Fraße.

Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.

15 Du lässest Bach und Quelle sprudeln und starke Ströme Du versiegen.

Det var du som lät källa och bäck bryta fram; du lät ock starka strömmar uttorka.

16 Dein ist der Tag; Dein ist die Nacht. Genau bemißt Du Mond und Sonne.

Din är dagen, din är ock natten, du har berett ljuset och solen.

17 Du stellst der Erde Grenzen alle fest; Du schaffst den Sommer und den Winter.

Det är du som har fastställt alla jordens gränser; sommar och vinter äro skapade av dig.

18 Gedenke dessen, daß der Feind, Herr, höhnt, daß Deinen Namen lästert ein törichtes Volk!

Så tänk nu på huru fienden smädar HERREN, och huru ett dåraktigt folk föraktar ditt namn.

19 Nicht gib dem Habicht Deiner Taube Leben preis! Vergiß nicht gänzlich Deiner Dulder Menge!

Lämna ej ut åt vilddjuren din turturduvas själ; förgät icke för alltid dina betrycktas liv.

20 Blick auf den Bund! Das Land ist voller Lug und Trug, die Wohnungen sind voll Gewalttat.

Tänk på förbundet; ty i landets smygvrår finnes fullt upp av våldsnästen.

21 Nicht ziehe der Bedrängte voller Scham dahin, der Arme nicht, der Elende, der Deinen Namen preist!

Låt icke den förtryckte vika tillbaka med blygd, låt den betryckte och den fattige lova ditt namn.

22 Auf, Gott! Führ Deine Sache! Der Schmach gedenke, die von Toren allezeit Dir widerfährt!

Stå upp, o Gud; utför din sak. Betänk huru du varder smädad hela dagen av dåren.

23 Vergiß den Aufruhr Deiner Feinde nicht, das Toben Deiner Gegner nicht, das immer lauter wird.

Glöm icke bort dina ovänners rop, dina motståndares larm, som alltjämt höjes.