< Lukas 15 >

1 Es kamen Zöllner und Sünder aller Art zu ihm, um ihn zu hören.
Pea naʻe feʻunui atu ai kiate ia ʻae kau tānaki tukuhau mo e kau angahala kotoa pē, ke fanongo kiate ia.
2 Darüber murrten die Pharisäer und die Schriftgelehrten; sie sprachen: "Er nimmt sich der Sünder an und ißt mit ihnen."
Pea naʻe lāunga ʻae kau Fālesi mo e kau tangata tohi, ʻo pehē, “ʻOku maʻu ʻe he tangata ni ʻae kau angahala, ʻo kai mo kinautolu.”
3 Da trug er ihnen folgendes Gleichnis vor:
Pea ne lea ʻaki ʻae fakatātā ni kiate kinautolu, ʻo pehē,
4 "Wer von euch, der hundert Schafe hat und eins davon verliert, läßt nicht die neunundneunzig in der Steppe und geht dem verirrten nach, bis er es findet?
“Ko hai ha tangata ʻiate kimoutolu ʻoku teau ʻene sipi, pea ka mole honau taha, ʻe ʻikai tuku ʻae hivangofulu ma hiva ʻi he toafa, kae ʻalu ʻo kumi ʻaia kuo mole, kaeʻoua ke ne ʻilo ia?
5 Und hat er es gefunden, so nimmt er es voll Freude auf seine Schultern.
Pea ka ʻiloʻi ʻe ia, ʻoku ne hili ia ki hono uma, pea fiefia.
6 Und wenn er dann nach Hause kommt, so ruft er seine Freunde und alle Nachbarn zusammen und sagt zu ihnen: 'Freut euch mit mir; ich habe mein verirrtes Schaf wiedergefunden!'
Pea ka haʻu ia ki ʻapi, ʻoku ne ui ke fakataha ʻae kāinga mo e kaungāʻapi, ʻone pehē kiate kinautolu, ‘Tau fiefia mo au, he kuo u ʻilo ʻa ʻeku sipi ʻaia naʻe mole.’
7 Ich sage euch: Geradeso wird im Himmel mehr Freude sein über einen einzigen Sünder, der sich bekehrt, als über neunundneunzig Gerechte, die sich nicht zu bekehren brauchen.
‌ʻOku ou tala atu kiate kimoutolu, ʻE pehē foki ʻae fiefia ʻi he langi ʻo lahi ʻi he fakatomala ʻae angahala ʻe tokotaha, ʻi he angatonu ʻe toko hivangofulu ma toko hiva, ʻoku ʻikai ʻaonga ke nau fakatomala.
8 Oder welches Weib, das zehn Drachmen besitzt und eine davon verloren hat, zündet nicht ein Licht an, kehrt das Haus und sucht mit Sorgfalt, bis sie das Geld gefunden hat?
“Pea ko hai ha fefine ʻoku hongofulu ʻene paʻanga siliva, pea ka mole ha paʻanga ʻe taha, ʻe ʻikai te ne tutu ʻae maama, mo tafi ʻae fale, ʻo kumi lahi, kaeʻoua ke ʻilo ia?
9 Und hat sie es gefunden, so ruft sie ihre Freundinnen und Nachbarinnen zusammen und sagt: 'Freut euch mit mir; ich habe die Drachme gefunden, die ich verloren hatte.'
Pea ka ʻilo[ia], ʻoku ne ui ke fakataha ʻae kāinga mo e kaungāʻapi, ʻo ne pehē, ‘Tau fiefia mo au, he kuo u ʻilo ʻae paʻanga naʻe mole ʻiate au.’
10 Ebenso, sage ich euch, herrscht auch bei den Engeln Gottes Freude über einen einzigen Sünder, der sich bekehrt."
‌ʻOku ou tala atu kiate kimoutolu, ʻOku pehē ʻae fiefia ʻi he ʻao ʻoe kau ʻāngelo ʻae ʻOtua ʻi he fakatomala ʻae angahala ʻe tokotaha.”
11 Dann fuhr er fort: "Ein Mann hatte zwei Söhne.
Pea pehē ʻe ia, “Naʻe ai ʻae tangata naʻe toko ua hono foha.
12 Der jüngere sprach zum Vater: 'Vater, gib mir den Anteil des Vermögens, der mir zukommt.' Dieser teilte das Vermögen unter sie.
Pea pehē ʻe he kimui ki heʻene tamai, ‘Tamai, tuku mai haku tufakanga ʻi he koloa ʻoku ʻaʻaku.’ Pea ne vaeua kiate kinaua ʻa ʻene meʻa.
13 Einige Tage später packte der jüngere Sohn all sein Gut zusammen und zog in ein fremdes Land. Dort verschwendete er sein Vermögen durch ein liederliches Leben.
Pea hili ʻae ngaahi ʻaho siʻi, naʻe tānaki ʻe he foha ki mui ʻa ʻene meʻa kotoa pē, ʻo fononga ki he fonua mamaʻo, ʻo maumauʻi ai ʻene koloa ʻi heʻene moʻui angakovi.
14 Als er alles durchgebracht hatte, entstand überall in jenem Lande schwere Hungersnot, und allmählich litt er bittere Not.
Pea kuo fakaʻosi ʻe ia kotoa pē, naʻe tō ʻae honge lahi ki he fonua ko ia; pea hoko ia ʻo fiekaia.
15 Da ging er hin und drängte sich einem Bürger dieses Landes auf. Und dieser schickte ihn auf seine Felder, um dort die Schweine zu hüten.
Pea ʻalu ia ʻo nofo ki he tangata ʻe tokotaha ʻoe fonua ko ia; pea ne fekau ia ki hono potu fonua ke tauhi ʻae fanga puaka.
16 Zu gern hätte er nun seinen Magen mit den Schoten angefüllt, die die Schweine fraßen; doch niemand gab sie ihm.
Pea naʻe feinga ia ke fakamākona ʻaki ia ʻae ngeʻesi naʻe kai ʻe he fanga puaka: he naʻe ʻikai ha taha ʻe foaki kiate ia.
17 Da kam er wieder zur Besinnung, und er sprach: 'Wie viele Taglöhner bei meinem Vater haben Brot im Überfluß, und ich komme hier vor Hunger um!
“Pea kuo poto ia, pea ne pehē, ‘ʻOku toko fiha ʻae kau tamaioʻeiki totongi ʻa ʻeku tamai kuo lahi mo toe ʻenau mā, ka ʻoku ou mate ʻi he fiekaia!
18 Ich will mich aufmachen, zu meinem Vater gehen und ihm sagen: Vater, ich habe gesündigt wider den Himmel und vor dir;
Te u tuʻu hake ʻo ʻalu ki heʻeku tamai, pea te u pehē kiate ia, “Tamai, kuo u fai angahala ki he langi, pea ʻi ho ʻao;
19 ich bin nicht wert, dein Sohn zu heißen, halte mich nur wie einen deiner Taglöhner. '
Pea ʻoku ʻikai te u kei ʻaonga ke ui ko ho foha; ka ke tuku au ke u tatau mo ha taha ʻi hoʻo kau tamaioʻeiki totongi.”’
20 Da machte er sich auf und ging zu seinem Vater. Als er noch weit weg war, sah ihn schon sein Vater und ward von Mitleid gerührt. Er eilte ihm entgegen, fiel ihm um den Hals und küßte ihn.
“Pea naʻe tuʻu hake ia, ʻo ʻalu ki heʻene tamai. Ka ʻi heʻene kei mamaʻo ʻaupito, naʻe mamata ʻa ʻene tamai kiate ia, pea manavaʻofa, mo lele, pea fāʻufua ia, ʻo ʻuma kiate ia.
21 Da sprach zu ihm der Sohn: 'Vater, ich habe gesündigt wider den Himmel und vor dir. Ich bin nicht mehr wert, dein Sohn zu heißen.'
Pea pehē ʻe he foha kiate ia, ‘Tamai, kuo u angahala ki he langi, pea ʻi ho ʻao, pea ʻoku ʻikai te u kei ʻaonga ke ui ko ho foha.’
22 Jedoch der Vater sagte seinen Knechten: 'Holt schnell das beste Kleid und zieht es ihm an; gebt ihm einen Ring an die Hand und Schuhe an die Füße.
“Ka naʻe pehē ʻe he tamai ki heʻene kau tamaioʻeiki, ‘ʻOmi ʻae pulupulu fungani lelei, ʻo ʻai kiate ia; pea ʻai mo e mama ki hono nima, mo e topuvaʻe ki hono vaʻe:
23 Holt auch das Mastkalb her und schlachtet es; wir wollen essen und fröhlich sein.
Pea ʻomi ki heni ʻae ʻuhiki pulu sino, ʻo tāmateʻi [ia]; pea ke tau kai, mo fiefia:
24 Denn dieser mein Sohn war tot und lebt nun wieder; er war verirrt und ist jetzt wiedergefunden.' Und sie fingen an, ein Freudenmahl zu halten.
He ko hoku foha eni naʻe mate, pea kuo toe moʻui; naʻe mole ia, pea kuo ʻiloʻi.’ Pea naʻa nau kamata fiefia.
25 Sein älterer Sohn war eben auf dem Felde. Als er auf dem Heimweg in die Nähe des Hauses kam, hörte er Musik und Tanz.
“Pea naʻe ʻi he ngoue ʻa hono ʻuluaki foha; pea ʻi heʻene haʻu ʻo ofi ki he fale, naʻe fanongo ia ki he meʻa faiva mo e meʻe.
26 Da rief er einen Knecht herbei und fragte, was dies zu bedeuten habe.
Pea naʻa ne ui ki ha taha ʻoe kau tamaioʻeiki, ʻone fehuʻi ki hono ʻuhinga ʻoe ngaahi meʻa ni.
27 Er sagte ihm: 'Dein Bruder ist gekommen; dein Vater hat das Mastkalb schlachten lassen, weil er ihn gesund zurückerhalten hat.'
Pea ne tala kiate ia, ‘Kuo haʻu ho tehina; pea kuo tāmateʻi ʻe hoʻo tamai ʻae ʻuhiki pulu sino,’ koeʻuhi kuo ne maʻu ia ʻoku moʻui lelei pe.
28 Da ward er zornig und wollte nicht hineingehen. Sein Vater aber ging hinaus und redete ihm gütlich zu.
Ka naʻe ʻita ia, pea ʻikai ʻalu ki ai: ko ia naʻe haʻu ai kituʻa ʻa ʻene tamai, ʻo fakakolekole kiate ia.
29 Er aber sprach zum Vater: 'Sieh, schon so viele Jahre diene ich dir und habe noch niemals einen deiner Befehle übertreten. Doch mir hast du noch nie auch nur ein Böcklein überlassen, damit ich mit meinen Freunden hätte ein Festmahl halten können.
Pea lea ia, ʻo pehēange ki heʻene tamai, ‘Vakai, ko e ngaahi taʻu lahi ni mo ʻeku tauhiʻi koe, pea naʻe ʻikai teu talangataʻa ki hoʻo fekau ʻi ha meʻa ʻe taha: ka naʻe ʻikai siʻi te ke foaki kiate au ha ʻuhikiʻi kosi, koeʻuhi ke u fakafiefia ai mo hoku kāinga.
30 Jetzt aber, da dein Sohn, der dein Vermögen mit Huren verpraßt hat, heimkommt, da hast du ihm das Mastkalb schlachten lassen.'
Ka kuo haʻu leva ho foha ko eni, ʻaia naʻe maumauʻi hoʻo koloa mo e kau faʻa feʻauaki, pea ke tāmateʻi maʻana ʻae ʻuhiki pulu sino.’
31 Doch er entgegnete ihm: 'Mein Sohn, du bist mit bei mir, und all das meinige ist dein.
“Pea ne pehē kiate ia, ‘Foha, ʻoku ta nofomaʻu mo au, pea ko ia kotoa pē ʻoku ʻaʻaku ʻoku ʻaʻau ia.
32 Jedoch wir mußten fröhlich sein und jubeln; denn dieser dein Bruder war tot und lebt jetzt wieder; er war verirrt und ist wieder aufgefunden worden.'"
Naʻe taau ʻemau fakafiefia mo nekeneka: he ko ho tehina eni naʻe mate, ka kuo toe moʻui ia; pea naʻe mole, ka kuo ʻilo ia.’”

< Lukas 15 >