Job 39

1 "Vielleicht kennst du der Gemsen Werfen? Acht gibst du auf der Hirschkuh Kreißen?

Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

2 Die Monde zählst du, die sie trächtig gehen? Die Zeit weißt du, da sie gebären?

Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

3 Sie krümmen sich und trennen selber ihre Schnüre und machen ihren Nachwuchs frei.

De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

4 Und ihre Jungen werden stark; im Freien wachsen sie; sie laufen fort und kehren nimmermehr zurück.

Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

5 Wer hat den wilden Esel freigelassen? Wer ließ den Wildfang in die Freiheit,

Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

6 dem ich die Wüste zur Behausung gab, die Salzsteppe zur Wohnung?

Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

7 Er spottet des Getöses in der Stadt; der Treiber Lärmen hört er nicht.

Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

8 Was auf den Bergen er erspäht, ist seine Weide, und allem Grünen spürt er nach.

Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

9 Wird dir der Wildochs willig dienen? Und nächtigt er an deiner Krippe?

Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

10 Kannst du den Wildochsen an einen Zugstrick binden? Wird er, dir folgend, in den Tälern Gründe eggen?

Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

11 Verläßt du dich auf ihn, weil seine Kraft so groß, und überlässest du ihm deine Ernte?

Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

12 Wirst du ihm zutrauen, daß er auch dresche und deine Saaternte heimbringen helfe?

Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

13 Des Straußes Flügel schlägt gar übermütig. Wennschon ein Storch nach Schwingen und nach Federn,

Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

14 so überläßt er doch der Erde seine Eier und läßt sie auf dem Boden wärmen.

Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

15 Und er vergißt, daß sie ein Fuß zertreten, das Wild der Steppe sie zerdrücken könnte.

Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

16 Und er behandelt seine Jungen hart, als ob sie nicht die seinen wären, ganz sorglos, ob umsonst nicht seine Mühe.

Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

17 Denn Gott hat Klugheit ihm versagt und keinen Anteil an Verstand gegeben,

Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

18 sonst würde er an hochgelegenen Orten brüten und so des Rosses und des Reiters spotten. -

Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

19 Verleihst du wohl dem Rosse Heldenkraft, bekleidest seinen Hals mit einer Mähne,

Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

20 bewirkst du, daß es wie ein Rauchfang dampfe? Erschreckend ist sein mächtig Wiehern.

Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

21 Voll Freude springt es in das Tal; voll Kraft stürzt es den Harnischen entgegen.

Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

22 Des Schreckens lacht's, hat keine Angst und macht nicht kehrt vorm Schwerte.

Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

23 Der Köcher klirrt auf ihm, der Speer, der blitzende, die Lanze.

Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

24 Mit Toben und mit Ungestüm scharrt's auf dem Boden, hält nimmer fest, tönt die Trompete.

Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

25 Bei dem Trompetenklang ruft's: 'Hui!' Von ferne wittert es den Streit, der Fahrer Donnerruf, das Schlachtgeschrei.

För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

26 Nach deinem Gutdünken zieht wohl der Habicht fort und breitet nach dem Süden seine Flügel aus?

Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

27 Auf dein Geheiß fliegt wohl so hoch der Adler und nistet in der Höhe?

Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

28 Er wohnt und horstet auf dem Felsen, auf Felsenzacken, auf der hohen Wacht.

På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

29 Von dort erspäht er sich den Fraß; in weite Fernen blicken seine Augen.

Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

30 Und seine Brut stürzt sich auf Blut; wo Leichen sind, da ist auch er."

Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.