< Job 36 >

1 Elihu fuhr nun weiter fort:
Elihu talade ytterligare, och sade:
2 "Ein wenig warte noch, daß ich dich unterweise! Denn noch spricht manches auch für Gott.
Töfva ännu litet, jag vill visa dig det; ty jag hafver ännu på Guds vägnar något säga.
3 Ich muß nur meinen Vortrag weiter ausdehnen; doch werde ich mein Tun rechtfertigen.
Jag vill hemta mitt förstånd fjerranefter, och bevisa, att min skapare är rättvis.
4 Denn nimmer sollen meine Worte dich enttäuschen, die ich an dich, Rechthaber, richte.
Mitt tal skall utan tvifvel intet falskt vara; mitt förstånd skall utan fel vara för dig.
5 Sieh, Gott ist fest und widerspricht sich nicht; er ist durchaus von festem Sinn.
Si, Gud förkastar icke de mägtiga; ty han är ock mägtig af hjertans kraft.
6 Er schenkt dem Frevler nicht das Leben; dem Armen aber gibt er Recht.
Den ogudaktiga bevarar han icke; utan hjelper den arma till rätta.
7 Von Frommen zieht er nicht die Augen ab; sogar mit Königen läßt er auf dem Thron sie sitzen, in Pracht und Herrlichkeit, und werden sie dann stolz,
Han vänder icke sin ögon ifrå den rättfärdiga; och Konungarna låter han sitta på stolenom i evig tid, att de höge blifva.
8 so legt man sie in Ketten, und sie werden so gefesselt in des Elends Stricken.
Och om fångar ligga i bojor, och bundne med tåg jämmerliga,
9 Dann hält er ihnen vor ihr Treiben, ihre Sünden, daß sie stolz geworden.
Så gifver han dem tillkänna hvad de gjort hafva; och deras odygd, att de hafva brukat våld;
10 Und so tut er ihr Ohr der Warnung auf und heißt sie umkehren von Sünden.
Och öppnar dem örat till tuktan, och säger dem, att de skola omvända sig ifrå det orätt är.
11 Gehorchen sie in Unterwürfigkeit, dann fließen ihre Tage in Glückseligkeit, in Wonne ihre Jahre hin.
Om de höra och tjena honom, så skola de i godom dagom gamle varda, och lefva med lust.
12 Doch wenn sie nicht gehorchen, rennen sie ins Dunkle und sie sterben in Verblendung.
Höra de icke, så skola de falla för svärd, och förgås förr än de varda det varse.
13 Ruchlose Leute aber wecken Zorn und rufen nicht um Hilfe, wenn er sie fesselt.
De skrymtare, när vreden kommer uppå dem, ropa de intet, när de fångne ligga;
14 Hin stirbt so in der Jugendfrische ihre Seele, ihr Leben in der Vollkraft.
Så skall deras själ dö med qval, och deras lif ibland bolare.
15 In seinem Elend rettet er den Armen, dieweil er in der Not ihr Ohr eröffnet.
Men den arma skall han, hjelpa utu hans armod, och öppnar dem arma örat i bedröfvelsen.
16 Er lockt auch dich aus der Bedrängnis Rachen. An ihre Stelle träte Freiheit, unbeengt, und deines Tisches Schüssel würde voll von Fett.
Han skall taga dig utur ångestens vida mun, den ingen botten hafver, och ditt bord skall hafva ro, uppfyldt med allt godt.
17 Bist du von frevelhaftem Urteil aber voll, dann trifft auch dich gerechtes Urteil.
Men du gör de ogudaktigas sak godan, så att deras sak och rätt blifver behållen.
18 Denn Zorn verführe dich nicht zu dem Übermaße, der Streit um Lösung soll dich nicht verleiten.
Se till, om icke otålighet hafver rört dig i qvalena; eller stora gåfvor icke hafva böjt dig.
19 Wird's dein Geschrei in Ordnung bringen? Unnötig sind ja all die Kraftanstrengungen.
Menar du, att din väldighet skall bestå kunna utan bedröfvelse; eller eljest någon starkhet eller förmåga?
20 Nicht wünsche dir die Nacht herbei! An ihre Stelle treten Unruhen.
Du torf icke begära nattena till att öfverfalla menniskorna i deras rum.
21 Nimm dich in acht und kehre nimmer dich dem Frevel zu! Du hast dazu mehr Lust als zu dem Leiden.
Vakta dig, och vänd dig icke till det orätt är, såsom du för jämmers skull dig företagit hafver.
22 Sieh, Gott ist groß in seiner Macht. Wer ist ein Lehrer gleich wie er?
Si, Gud är för hög i sine kraft; ho är en lagförare såsom han är?
23 Wer stellt ihn über seinen Weg zur Rede? Wer sagt nur: 'Du hast schlecht gehandelt'?
Ho vill hemsöka öfver honom hans väg? Och ho vill säga till honom: Du gör orätt?
24 Bedenk, daß du sein Tun des Irrtums zeihst, das andere in Lobliedern besingen!
Tänk uppå, att du intet vetst hans verk, såsom menniskorna sjunga.
25 Und alle Menschen haben ihre Lust daran; die Sterblichen betrachten es seit fernsten Zeiten.
Ty alla menniskor se det, menniskorna se det fjerran.
26 Sieh, Gott ist alt, weit über unsere Begriffe, und unerforschlich seiner Jahre Zahl.
Si, Gud är stor och okänd; hans åratal kan ingen utfråga.
27 Er zählt die Wassertropfen ab, daß sie in seinen Nebel hin als Regen sickern,
Han gör vattnet till små droppar, och drifver sina skyar samman till regn;
28 den Wolken rieseln lassen, auf viele Menschen niederträufelnd.
Så att skyarna flyta, och drypa fast uppå menniskorna.
29 Wer vollends hätte Einsicht in der Wolken Weite, in das Gedröhne seines Wohngezeltes,
Då han tager sig före att skingra sina skyar, och tager sitt täckelse bort;
30 wenn er darin sein Rollen weithin tönen läßt und dann des Meeres Quellen niederrinnen?
Si, så utbreder han sitt ljus öfver dem, och öfvertäcker hafvet, dädan de komma.
31 Denn damit gibt er Völkern Nahrung, stellt Speise her in großer Menge.
Ty dermed dömer han folket, och gifver dem mat tillfyllest.
32 Er birgt den Blitzstrahl in den Händen, befiehlt ihm, wo er einzuschlagen hat.
Han håller händerna före, och betäcker ljuset, och bjuder thy, att det skall igenkomma.
33 Er zeigt ihm seinen Freund; den Frevler aber läßt er ihn durchbohren."
Om det samma förkunnar hans herde, och hans boskap om skyn.

< Job 36 >