Job 19

1 Darauf erwidert Job und spricht:

Därefter tog Job till orda och sade:

2 "Wie lange peinigt ihr mich noch, zermartert mich mit euren Worten?

Huru länge skolen I bedröva min själ och krossa mig sönder med edra ord?

3 Wohl dutzendmal versuchtet ihr, mir eine Niederlage zu bereiten. Ihr schämt euch nicht, zum Angriff gegen mich zu schreiten.

Tio gånger haven I nu talat smädligt mot mig och kränkt mig utan all försyn.

4 Ist's wahr, daß wirklich ich geirrt und daß im Irrtum ich verharre?

Om så är, att jag verkligen har farit vilse, då är förvillelsen min egen sak.

5 Wollt ihr gar groß tun gegen mich, so müßt ihr meine Schande mir beweisen.

Men viljen I ändå verkligen förhäva eder mot mig, och påstån I att smäleken har drabbat mig med skäl,

6 So seht doch ein, daß Gott mir Hindernisse legt! Er hat mich in sein Netz verstrickt.

så veten fastmer att Gud har gjort mig orätt och att han har omsnärjt mig med sitt nät.

7 Ich schreie: 'Ha, Gewalttat'; niemand hört's. Ich rufe, und mein Recht bleibt aus.

Se, jag klagar över våld, men får intet svar; jag ropar, men får icke rätt.

8 Er hat mir meinen Weg verbaut, und meinen Pfad in Finsternis gehüllt.

Min väg har han spärrat, så att jag ej kommer fram, och över mina stigar breder han mörker.

9 Der Ehre hat er mich beraubt, die Krone mir vom Haupt gerissen,

Min ära har han avklätt mig, och från mitt huvud har han tagit bort kronan.

10 zerschmettert mich, daß ich zerfahren und reißt, wie einen Baum, so mir das Hoffen aus.

Från alla sidor bryter han ned mig, så att jag förgås; han rycker upp mitt hopp, såsom vore det ett träd.

11 Sein Zorn ist wider mich entbrannt; er achtet mich als seinen Feind.

Sin vrede låter han brinna mot mig och aktar mig såsom sina ovänners like.

12 All seine Scharen rücken an, erbauen einen Damm gerade auf mich zu und lagern rings sich um mein Zelt.

Hans skaror draga samlade fram och bereda sig väg till anfall mot mig; de lägra sig runt omkring min hydda.

13 Mich lassen meine Brüder; Vertraute gehen von mir.

Långt bort ifrån mig har han drivit mina fränder; mina bekanta äro idel främlingar mot mig.

14 Nachbarn und Freunde bleiben aus, und meines Hauses Schützlinge vergessen mich.

Mina närmaste hava dragit sig undan, och mina förtrogna hava förgätit mig.

15 Die Mägde achten mich für einen Fremden; ein Unbekannter bin ich ihnen.

Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.

16 Der Knecht hört nicht, wenn ich ihn rufe; ich muß ihn buchstäblich aufsuchen.

Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.

17 Und für mein Weib ist meine Zuneigung ein Ekel und meine Zärtlichkeiten meinen eigenen Kindern.

Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.

18 Sogar die Buben, sie verachten mich; sie spotten meiner, wenn ich mich erhebe.

Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.

19 Die Mindesten aus meinem Kreis verabscheun mich; es wenden, die ich gerngehabt, sich gegen mich.

Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.

20 An meiner Haut, an meinem Fleisch klebt mein Gebein; mit meinen Narben bin ich einzig da.

Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.

21 Erbarmet euch! Erbarmet euch, ihr meine Freunde! Denn Gottes Hand hat mich getroffen.

Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.

22 Warum verfolgt ihr mich wie Gott? Habt ihr an mir noch nicht genug?

Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?

23 Ach, möchten meine Worte aufgezeichnet und in ein Buch geschrieben werden,

Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,

24 auf Blei mit Eisenstift, auf ewig in den Fels gehauen!

ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!

25 Ich weiß bestimmt, für mich lebt ein Verteidiger, und schließlich tritt er doch auf Erden auf.

Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.

26 Dann ändert sich mein Körper hier; ich schaue Gott in meinem Leibe.

Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.

27 Den ich für mich ersehne, den sehe ich allein und niemand sonst; mag auch das Herz mir in der Brust hinschwinden.

Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.

28 Ihr sprechet ja: 'Womit nur wollen gegen ihn wir vorgehen, da doch der Hauptgrund jetzt bei ihm gefunden ist?'

Men när I tänken: »huru skola vi icke ansätta honom!» -- såsom vore skulden att finna hos mig --

29 Nur hütet euch vor der Verleumdung! Verleumdung ist ja Gift und Sünde, daß ihr erfahrt, was richten heißt."

då mån I taga eder till vara för svärdet, ty vreden hör till de synder som straffas med svärd; så mån I då besinna att en dom skall komma.