Job 16

1 Darauf erwidert Job und spricht:

Därefter tog Job till orda och sade:

2 "Desgleichen hörte ich schon viel; ihr alle seid mir leidige Tröster.

Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

3 Sind zweckvoll windige Worte? Oder, was zwingt dich, daß du Rede stehst?

Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

4 Wie ihr, so könnte ich auch reden, wärt ihr an meiner Stelle. Ich übertrumpfte euch durch Worte, und schüttelte bloß mit dem Kopfe über euch.

Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

5 Mit meinem Munde tröstete ich euch, doch Mitleid hielte meine Lippen an.

Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

6 Wenn aber ich jetzt rede, so wird mein Schmerz doch nicht gelindert. Und unterlaß ich es, was nur verliere ich?

Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

7 So hat man also mich besiegt. Du hast mir das verwirrt, was für mich zeugt,

Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

8 hast wehrlos mich gemacht. - Zum Kläger ward er mir und trat mir gegenüber; er sagte mir ins Angesicht, ich löge.

Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

9 Er rümpft die Nase und befeindet mich und knirscht mit seinen Zähnen wider mich, und als mein Feind rollt er die Augen gegen mich.

I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

10 Sie sperren gegen mich den Mund weit auf und schlagen mich gar schmählich auf die Wangen; dabei ergänzen sie sich gegenseitig wider mich.

Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

11 Dem Bösewicht gibt Gott mich preis; durch Frevler Hände macht er meine Wunde aufbrechen.

Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

12 Ich lebte ruhig. Da kam im Sturm er gegen mich, ergriff mich an dem Nacken, warf mich hin und machte mich für sich zur Zielscheibe.

Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

13 Die Pfeile schwirren um mich her. Er spaltet meine Nieren schonungslos und schüttet meine Galle auf den Boden.

från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

14 Er bricht mir Bresche ein um Bresche und rennt gleich einem Kriegsheld wider mich.

Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

15 Da habe ich das Trauerkleid mir angenäht und in den Staub mein Horn gebohrt.

Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

16 Vom Weinen rot ist mein Gesicht, und meine Augen sind umflort.

Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

17 Und doch war schuldlos meine Hand, aufrichtig immer mein Gebet.

Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

18 Du, Erde, decke nicht mein Blut, und meinem Klageruf sei keine Schranke!

Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

19 Im Himmel gibt's für mich noch Zeugen und Eideshelfer in den Höhen.

Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

20 Fürsprecher sind mir meine Sitten. Mein Auge weint zu Gott,

Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

21 daß er dem Manne Recht verschaffe gegen Gott, so, wie man's bei den Menschen macht und seinesgleichen.

Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

22 Denn wenig Jahre noch, dann walle ich auf einem Pfade ohne Wiederkehr."

Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.