Job 14

1 "Der Mensch, der Weibgeborene, kurzlebig ist er, voller Hast.

Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 Wie eine Blume blüht er und verwelkt, und wie ein Schatten fliegt er schnell vorbei.

lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 Ja, gegen einen solchen öffnest Du Dein Auge und ziehst mich ins Gericht vor Dich?

Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Wie könnte von dem Unreinen ein Reiner kommen? Nicht einer!

Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 Sind seine Tage ihm bestimmt, alsdann ist seiner Monde Zahl nur Dir bekannt. Du setzest ihm ein Ziel, unüberschreitbar.

Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 Blick weg von ihm! Laß ab, bis er die Tagesarbeit abgeliefert, dem Fröner gleicht!

vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 Ein Baum kann guten Trostes sein. Wird er gefällt, so sproßt er wieder; sein Wurzelsprößling bleibt nicht aus.

För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Wird seine Wurzel in der Erde alt und stirbt sein Stamm im Boden ab,

Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 vom Wasserdunste sproßt er neu und treibt gleich einem jungen Reise Zweige.

så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Doch stirbt der Mann, so liegt er kraftlos da, und scheidet hin ein Mensch, wo ist er dann?

Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 In Menge mögen aus dem Meere Wasser fließen und Ströme ausgetrocknet werden und versiegen,

Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 der Mensch bleibt dennoch liegen und steht nicht wieder auf. Sie wachen nimmer auf, bis daß die Himmel schwinden. Sie werden aus dem Schlafe nicht erweckt.

så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 Ach, daß Du mich doch in der Unterwelt verbärgest, verstecktest mich, bis sich Dein Zorn gestillt! Ach, daß Du mir doch eine Zeit bestimmtest und danach mein gedächtest! - (Sheol h7585)

Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

14 Wenn jemand stirbt, wird er nochmals lebendig? - Ich harrte gerne meine Dienstzeit aus, bis meine Ablösung erschiene.

fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Du riefest, und ich gäbe Antwort Dir, wenn Du nach Deiner Hände Werk verlangtest!

Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 Dann zähltest Du wohl meine Schritte, auf meine Sünden nimmer achtend.

ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 Dann würde fest versiegelt mein Vergehn in einem Beutel; mein Schuldregister klebtest Du dann zu.

I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 Ein Berg stürzt ein, zerfällt; von seiner Stelle wird ein Fels gerissen.

Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 Alsdann zerreibt das Wasser diese Felsentrümmer, und starke Regegüsse lösen sie zu Erdenstaub. So ganz läßt Du des Menschen Hoffen auch zunichte werden.

såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Du packst ihn an, daß er auf ewig geht, entstellst sein Antlitz, schickst ihn fort.

Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Die Kinder kommen auf; er weiß es nicht. Sie werden arm; ihn kümmert's nicht.

Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Am eigenen Leid hat er genug; sein Schatten trauert für sich hin."

Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.