Job 14

1 "Der Mensch, der Weibgeborene, kurzlebig ist er, voller Hast.

Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

2 Wie eine Blume blüht er und verwelkt, und wie ein Schatten fliegt er schnell vorbei.

Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

3 Ja, gegen einen solchen öffnest Du Dein Auge und ziehst mich ins Gericht vor Dich?

Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

4 Wie könnte von dem Unreinen ein Reiner kommen? Nicht einer!

Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

5 Sind seine Tage ihm bestimmt, alsdann ist seiner Monde Zahl nur Dir bekannt. Du setzest ihm ein Ziel, unüberschreitbar.

Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

6 Blick weg von ihm! Laß ab, bis er die Tagesarbeit abgeliefert, dem Fröner gleicht!

Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

7 Ein Baum kann guten Trostes sein. Wird er gefällt, so sproßt er wieder; sein Wurzelsprößling bleibt nicht aus.

Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

8 Wird seine Wurzel in der Erde alt und stirbt sein Stamm im Boden ab,

Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

9 vom Wasserdunste sproßt er neu und treibt gleich einem jungen Reise Zweige.

Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

10 Doch stirbt der Mann, so liegt er kraftlos da, und scheidet hin ein Mensch, wo ist er dann?

Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

11 In Menge mögen aus dem Meere Wasser fließen und Ströme ausgetrocknet werden und versiegen,

Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

12 der Mensch bleibt dennoch liegen und steht nicht wieder auf. Sie wachen nimmer auf, bis daß die Himmel schwinden. Sie werden aus dem Schlafe nicht erweckt.

Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

13 Ach, daß Du mich doch in der Unterwelt verbärgest, verstecktest mich, bis sich Dein Zorn gestillt! Ach, daß Du mir doch eine Zeit bestimmtest und danach mein gedächtest! - (Sheol h7585)

Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

14 Wenn jemand stirbt, wird er nochmals lebendig? - Ich harrte gerne meine Dienstzeit aus, bis meine Ablösung erschiene.

Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

15 Du riefest, und ich gäbe Antwort Dir, wenn Du nach Deiner Hände Werk verlangtest!

Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

16 Dann zähltest Du wohl meine Schritte, auf meine Sünden nimmer achtend.

Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

17 Dann würde fest versiegelt mein Vergehn in einem Beutel; mein Schuldregister klebtest Du dann zu.

Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

18 Ein Berg stürzt ein, zerfällt; von seiner Stelle wird ein Fels gerissen.

Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

19 Alsdann zerreibt das Wasser diese Felsentrümmer, und starke Regegüsse lösen sie zu Erdenstaub. So ganz läßt Du des Menschen Hoffen auch zunichte werden.

Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

20 Du packst ihn an, daß er auf ewig geht, entstellst sein Antlitz, schickst ihn fort.

Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

21 Die Kinder kommen auf; er weiß es nicht. Sie werden arm; ihn kümmert's nicht.

Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

22 Am eigenen Leid hat er genug; sein Schatten trauert für sich hin."

Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.