1 Mose 22
1 Nach diesen Begebnissen war es; da versuchte Gott den Abraham. Er sprach zu ihm: "Abraham!" Er sprach: "Hier bin ich."
Sedan det skedt var, försökte Gud Abraham, och sade till honom: Abraham. Och han svarade: Här är jag.
2 Da sprach er: "Nimm deinen einzigen Sohn, den du so liebst, den Isaak, und zieh ins Morialand und bring ihn zum Brandopfer dort dar, auf einem jener Berge, den ich dir bezeichnen werde!"
Och han sade: Tag Isaac din enda son, den du kär hafver, och gack bort uti Moria land, och offra honom der till ett bränneoffer på ett berg, det jag dig sägandes varder.
3 Da sattelte Abraham frühmorgens seinen Esel, nahm seine beiden Diener samt seinem Sohne Isaak mit, spaltete Holzscheite zum Brandopfer, brach auf und zog nach der Stätte, von der ihm Gott gesprochen.
Då stod Abraham bittida upp om morgonen, och sadlade sin åsna, och tog med sig två drängar, och sin son Isaac, och högg sönder ved till bränneoffer, stod upp och gick bort till det rum, som Gud honom sagt hade.
4 Am dritten Tage erhob Abraham seine Augen; da sah er von weitem die Stätte.
På tredje dagen hof Abraham sin ögon upp, och såg rummet långt ifrå.
5 Da sprach Abraham zu seinen Dienern: "Bleibt mit dem Esel hier! Ich aber und der Knabe wollen dorthin gehen, anzubeten. Wir kommen dann wieder zu euch."
Och sade till sina drängar: Blifver I här med åsnanom, jag och pilten viljom gå dit bort, och när vi tillbedit hafvom, vilje vi komma igen till eder.
6 Und Abraham nahm das Opferholz und legte es seinem Sohne Isaak auf; er aber nahm Feuer und Messer mit. So zogen sie beide zusammen dahin.
Och Abraham tog veden till bränneoffret, och lade den på sin son Isaac: Men han tog elden och knifven i sina hand, och gingo så både tillsamman.
7 Da sprach Isaak zu seinem Vater Abraham; er sprach: "Mein Vater!" Er sprach: "Mein Sohn, hier bin ich." Er sprach: "Da ist Feuer und Holz. Aber wo ist das Schaf zum Opfer?"
Då sade Isaac till sin fader Abraham: Min fader. Abraham svarade: Här är jag, min son. Och han sade: Si, här är elden och veden, hvar är nu fåret till bränneoffret?
8 Da sprach Abraham: "Gott ersieht sich schon das Schaf zum Opfer, mein Sohn." So zogen sie beide zusammen dahin.
Abraham svarade: Gud förser väl fåret, min son, till bränneoffret: Och de gingo både tillsamman.
9 Und sie kamen zu dem Ort, von dem ihm Gott gesprochen. Dort baute Abraham einen Altar und schichtete das Holz. Dann band er seinen Sohn Isaak und legte ihn auf den Altar auf das Holz.
Och som de kommo till rummet, der Gud honom af sagt hade, byggde Abraham der ett altare, och lade veden deruppå; bandt sin son Isaac, och lade honom på altaret, ofvan på veden.
10 Dann streckte Abraham seine Hand aus und griff nach dem Messer, um seinen Sohn zu schlachten.
Och uträckte sina hand, och tog till knifven, att han skulle slagta sin son.
11 Da rief ihm der Engel des Herrn vom Himmel her und sprach: "Abraham! Abraham!" Er sprach: "Hier bin ich."
Då ropade honom Herrans Ängel af himmelen och sade: Abraham, Abraham. Han svarade: Här är jag.
12 Er sprach: "Leg deine Hand nicht an den Knaben! Tu ihm nichts! Jetzt weiß ich: Du bist gottesfürchtig; du verweigerst mir ja selbst deinen einzigen Sohn nicht."
Han sade: Kom intet dina hand vid pilten, och gör honom intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, och hafver icke skonat din enda son för mina skull.
13 Und Abraham erhob seine Augen und sah hin; da hatte sich hinter ihm ein Widder mit den Hörnern im Dickicht verfangen. Abraham ging hin, nahm den Widder und brachte ihn an seines Sohnes Statt zum Opfer dar.
Då hof Abraham sin ögon upp, och såg en vädur bak sig, bekajad med hornen uti en törnebuska: Och gick dit, och tog den väduren, och offrade honom till ett bränneoffer i sins sons stad.
14 Und Abraham nannte diesen Ort: "Der Herr sorgt", so wie man noch sagt: "Auf dem Berg des Herrn ist man versorgt."
Och Abraham kallade det rummet, Herren ser; af hvilko man ännu i dag säger: På berget, der Herren sedd varder.
15 Und des Herrn Engel rief Abraham ein zweitesmal vom Himmel her
Och Herrans Ängel ropade åter till Abraham af himmelen,
16 und sprach: "Ich leiste bei mir selber einen Schwur" - ein Spruch des Herrn -: "Weil du dies getan und deinen einzigen Sohn mir nicht verweigert,
Och sade: Jag hafver svorit vid mig sjelf, säger Herren, efter du detta gjorde, och icke skonade din enda son,
17 so gebe ich dir meinen Segen und mache deinen Stamm so zahlreich wie des Himmels Sterne und wie den Sand am Meeresufer. Dein Stamm soll seiner Feinde Tor erobern!
Att jag skall välsigna, och föröka dina säd såsom stjernorna på himmelen, och såsom sanden på hafsens strand: Och dina säd skall besitta sina fiendars portar.
18 Der Erde Völker alle sollen sich mit deinem Stamme segnen zum Lohn dafür, daß du auf meine Stimme hast gehört."
Och i dine säd skall allt folk på jordene välsignadt varda; derföre, att du mine röst lydt hafver.
19 Und Abraham kehrte zu seinen Dienern zurück; sie brachen auf und zogen miteinander nach Beerseba. Und Abraham blieb in Beerseba wohnen.
Sedan gick Abraham till drängarna igen, och gjorde sig redo, och drogo tillsammans till BerSaba, och bodde der.
20 Nach diesen Begebnissen geschah es, daß man Abraham meldete: "Auch Milka hat deinem Bruder Nachor Söhne geboren:
Då detta så skedt var, begaf sig, att Abraham vardt sagdt: Si, Milca hafver ock födt barn dinom broder Nahor;
21 Uz, seinen Erstgeborenen, und seinen Bruder Buz und Kemuel, den Vater Arams,
Nemliga Uz den förstfödda, och Bus hans broder, och Kemuel, af hvilkom de Syrier komne äro:
22 und Kesed, Chazo, Pildas, Jidlaph sowie Betuel."
Och Kesed, och Haso, och Pildas, och Jidlaph, och Bethuel.
23 Betuel aber hatte Rebekka gezeugt. Diese acht hatte Milka dem Nachor, Abrahams Bruder, geboren.
Men Bethuel födde Rebecka. Dessa åtta födde Milca Nahor, Abrahams broder.
24 Er hatte auch ein Nebenweib namens Rëuma; sie gebar Tebach, Gacham, Tachas und Maaka.
Och hans frilla benämnd Rehuma födde ock, nemliga Tebah, Gaham, Thahas och Maacha.
