< Ecclésiaste 1 >

1 Paroles de l'Ecclésiaste, fils de David, roi d'Israël en Jérusalem.
Detta är Predikarens ord, Davids sons, Konungs i Jerusalem.
2 Vanités des vanités, dit Ecclésiaste, vanité des vanités, tout est vanité.
Allt är fåfängelighet, sade Predikaren; allt är icke annat än fåfängelighet.
3 Que reste-t-il à l'homme de tout le labeur dont il se consume sous le soleil?
Hvad hafver menniskan mer af alla sine mödo, som hon hafver under solene?
4 Une génération passe, et une génération vient, et la terre demeure toujours immobile.
En slägt förgås, den andra kommer till; men jorden blifver evinnerliga.
5 Et le soleil se lève, et le soleil se couche; il se retire en son lieu, et là, se levant,
Solen går upp, och går neder, och löper till sitt rum, att hon der igen uppgå skall.
6 il chemine vers le midi, puis il tourne au nord; le souffle du vent va tournant, tournant sans cesse, et toujours il recommence ses circuits.
Vädret går söder ut, och kommer norr igen, och åter på det rum igen, der det begynte.
7 Tous les fleuves vont à la mer, et la mer n'en est pas remplie; du lieu où coulent les fleuves, ils reviennent pour couler encore.
Alla floder löpa i hafvet, dock varder icke hafvet dess fullare; till det rum, der de utflyta, dit flyta de igen.
8 Toutes choses sont laborieuses, nul homme ne pourra les expliquer; et l'œil ne se lassera pas de voir, et l'oreille ne se rassasiera pas d'entendre.
All ting är mödosam, så att ingen kan uttalat. Ögat ser sig aldrig mätt, och örat hörer sig aldrig mätt.
9 Qu'est-ce que le passé? La même chose que l'avenir; et qu'a-t-on fait? Ce que l'on fera toujours.
Hvad är det, som skedt är? Detsamma, som härefter ske skall. Hvad är det man gjort hafver? Detsamma, som man härefter ännu göra skall; och sker intet nytt under solene.
10 Il n'y a rien de nouveau sous le soleil; qui pourra dire: Voyez, ceci est nouveau? Mais cette chose a déjà été dans les siècles qui ont passé avant nous.
Sker ock något, der man af sägs kan: Si, det är nytt? Ty det är ock förr skedt i de förra tider, som för oss varit hafva.
11 Mais on a perdu la mémoire des premiers, et ceux de la fin n'auront point mémoire de ceux qui naîtront d'ici à la fin.
Man kommer intet ihåg, huru det tillförene gånget är, ej heller kommer man ihåg, hvad härefter kommer, när dem som tillkommande äro.
12 Moi, l'Ecclésiaste, j'ai régné sur Israël en Jérusalem.
Jag, Predikare, var Konung öfver Israel i Jerusalem;
13 Et j'ai appliqué mon cœur à chercher et à observer avec sagesse tout ce qui existe sous le ciel; car Dieu a donné aux fils des hommes cette mauvaise inquiétude, pour qu'ils s'inquiètent en elle.
Och gaf mitt hjerta till att visliga söka och ransaka allt det man gör under himmelen. Sådana usla mödo hafver Gud gifvit menniskors barn, att de sig deruti qvälja skola.
14 J'ai vu toutes les œuvres qui ont été faites sous le soleil, et voilà que toutes étaient vanité et présomption d'esprit.
Jag såg på allt det under solene sker, och si, det var allt fåfängelighet och jämmer.
15 On ne peut embellir les pervers; leurs abaissement sont innombrables.
Krokot kan icke varda rätt; icke heller kunna bristerna varda räknade.
16 Pour moi, j'ai dit en mon cœur: Voilà que je suis devenu grand, et que j'ai acquis plus de sagesse qu'aucun de ceux qui, avant moi, ont été en Jérusalem; j'ai appliqué mon cœur à connaître la sagesse et la science.
Jag sade i mitt hjerta: Si, jag är härlig vorden, och hafver mer vishet, än alla de som för mig varit hafva i Jerusalem, och mitt hjerta hafver mycket lärt och försökt.
17 Et mon cœur a beaucoup vu: sagesse, science, paraboles, interprétation; et j'ai connu que cela même était présomption d'esprit.
Och gaf också mitt hjerta dertill, att jag måtte lära vishet, och dårskap, och klokhet; men jag förnam, att det är ock möda.
18 Car dans une grande sagesse est une grande science; et qui accroît sa science, accroît son affliction.
Ty der mycken vishet är, der är mycken grämelse; och den mycket försöker, han måste mycket lida.

< Ecclésiaste 1 >