< Job 19 >

1 Et Job répondit et dit:
Job svarade, och sade:
2 Jusques à quand affligerez-vous mon âme, et m’accablerez-vous de paroles?
Hvi plågen I dock mina själ, och döfven mig neder med ordom?
3 Voilà dix fois que vous m’avez outragé, vous n’avez pas honte de m’étourdir.
I hafven nu i tio gångor hädat mig, och I skämmen eder intet, att I så omdrifven mig.
4 Mais si vraiment j’ai erré, mon erreur demeure avec moi.
Far jag vill, så far jag mig vill.
5 Si réellement vous voulez vous élever contre moi et faire valoir mon opprobre contre moi,
Men I upphäfven eder sannerliga emot mig, och straffen mig till min smälek.
6 Sachez donc que c’est Dieu qui me renverse et qui m’entoure de son filet.
Märker dock en gång, att Gud gör mig orätt, och hafver invefvat mig uti sin garn.
7 Voici, je crie à la violence, et je ne suis pas exaucé; je pousse des cris, et il n’y a pas de jugement.
Si, om jag än ropar öfver öfvervåld, så varder jag dock intet hörd; jag ropar, och här är ingen rätt.
8 Il a fermé mon chemin et je ne puis passer, et il a mis des ténèbres sur mes sentiers;
Han hafver igentäppt min väg, att jag icke kan gå der fram; och hafver satt mörker uppå min stig.
9 Il m’a dépouillé de ma gloire et a ôté la couronne de dessus ma tête;
Han hafver utuklädt mig mina äro, och tagit kronona utaf mitt hufvud.
10 Il m’a détruit de tous côtés, et je m’en vais; il a arraché mon espérance comme un arbre.
Han hafver sönderbråkat mig allt omkring, och låter mig gå; och hafver uppryckt mitt hopp såsom ett trä.
11 Il a allumé contre moi sa colère, et il m’a tenu pour l’un de ses ennemis.
Hans vrede hafver förgrymmat sig öfver mig, och han håller mig för sin fienda.
12 Ses troupes sont venues ensemble, et elles ont dressé en chaussée leur chemin contre moi et se sont campées autour de ma tente.
Hans krigsmän äro tillika komne, och hafva lagt sin väg öfver mig; och hafva lägrat sig allt omkring mina hyddo.
13 Il a éloigné de moi mes frères, et ceux de ma connaissance me sont devenus entièrement étrangers;
Han hafver låtit komma mina bröder långt ifrå mig, och mine kände vänner äro mig främmande vordne.
14 Mes proches m’ont délaissé, et ceux que je connaissais m’ont oublié.
Mine näste hafva unddragit sig, och mine vänner hafva förgätit mig.
15 Ceux qui séjournent dans ma maison et mes servantes me tiennent pour un étranger; je suis à leurs yeux comme un homme du dehors.
Mitt husfolk och mina tjensteqvinnor hålla mig för främmande; jag är vorden okänd för deras ögon.
16 J’ai appelé mon serviteur, et il n’a pas répondu; de ma bouche je l’ai supplié.
Jag ropade min tjenare, och han svarade mig intet; jag måste bedja honom med min egen mun.
17 Mon haleine est étrangère à ma femme, et ma supplication, aux fils du sein de ma mère.
Min hustru stygges vid min anda; jag måste knekta mins lifs barn.
18 Même les petits enfants me méprisent; je me lève, et ils parlent contre moi.
Förakta också mig de unga barn; om jag uppreser mig, så tala de emot mig.
19 Tous les hommes de mon intimité m’ont en horreur, et ceux que j’aimais se sont tournés contre moi.
Alle mine trogne vänner hafva styggelse vid mig, och de jag kär hade, hafva vändt sig emot mig.
20 Mes os s’attachent à ma peau et à ma chair, et j’ai échappé avec la peau de mes dents!
Min ben låda vid min hud och kött; jag kan med hudene icke skyla mina tänder.
21 Ayez pitié de moi, ayez pitié de moi, vous mes amis! car la main de Dieu m’a atteint.
Förbarmer eder öfver mig; förbarmer eder öfver mig, ju I mine vänner; ty Guds hand hafver kommit vid mig.
22 Pourquoi, comme Dieu, me poursuivez-vous et n’êtes-vous pas rassasiés de ma chair?
Hvi förföljen I mig såväl som Gud, och kunnen af mitt kött icke mätte varda?
23 Oh! si seulement mes paroles étaient écrites! si seulement elles étaient inscrites dans un livre,
Ack! att mitt tal måtte skrifvet varda; ack! att det måtte uti en bok satt varda;
24 Avec un style de fer et du plomb, et gravées dans le roc pour toujours!
Med en jernstyl ingrafvet uti bly; och till en evig åminnelse hugget i sten:
25 Et moi, je sais que mon rédempteur est vivant, et que, le dernier, il sera debout sur la terre;
Jag vet att min Förlossare lefver; och han skall på sistone uppväcka mig af jordene;
26 Et après ma peau, ceci sera détruit, et de ma chair je verrai Dieu,
Och jag skall sedan med desso mine hud omklädd varda, och skall i mitt kött få se Gud.
27 Que je verrai, moi, pour moi-même; et mes yeux [le] verront, et non un autre: – mes reins se consument dans mon sein.
Honom skall jag mig se, och min ögon skola skåda honom, och ingen annan. Mine njurar äro upptärde uti mino sköte;
28 Si vous dites: Comment le poursuivrons-nous? et que la racine de la chose se trouve en moi,
Ty I sägen: Huru skole vi förfölja honom, och finna en sak emot honom?
29 Tremblez pour vous-mêmes devant l’épée! car l’épée est l’instrument de la fureur contre les iniquités; afin que vous sachiez qu’il y a un jugement!
Frukter eder för svärdet; förty svärdet är en hämnd öfver missgerningar; på det I veta mågen, att näpst är till.

< Job 19 >