Psalms 69
1 To the Overseer. — 'On the Lilies,' by David. Save me, O God, for come have waters unto the soul.
En Psalm Davids, om roserna, till att föresjunga. Gud, hjelp mig, ty vatten går allt intill mina själ.
2 I have sunk in deep mire, And there is no standing, I have come into the depths of the waters, And a flood hath overflown me.
Jag sjunker ned i djup dy, der ingen botten uti är; jag är kommen i djup vatten, och floden vill fördränka mig.
3 I have been wearied with my calling, Burnt hath been my throat, Consumed have been mine eyes, waiting for my God.
Jag hafver ropat mig tröttan, min hals är hes, synen förgås mig; att jag så länge måste bida efter min Gud.
4 Those hating me without cause Have been more than the hairs of my head, Mighty have been my destroyers, My lying enemies, That which I took not away — I bring back.
De som mig utan skuld hata, äro flere än jag håren på hufvudet hafver; de som mig med oskäl förfölja och förderfva, äro mägtige; jag måste betala det jag intet röfvat hade.
5 O God, Thou — Thou hast known Concerning my overturn, And my desolations from Thee have not been hid.
Gud, du vetst min galenskap, och mina skulder äro dig intet förskylda.
6 Let not those waiting on Thee be ashamed because of me, O Lord, Jehovah of Hosts, Let not those seeking Thee Blush because of me, O God of Israel.
Låt dem icke på mig till skam komma, som dig förbida, Herre, Herre Zebaoth; låt dem icke till blygd komma, som dig söka, Israels Gud.
7 For because of Thee I have borne reproach, Shame hath covered my face.
Ty för dina skuld lider jag försmädelse; mitt ansigte är fullt med blygd.
8 A stranger I have been to my brother, And a foreigner to sons of my mother.
Jag är minom brödrom främmande vorden, och okänd mins moders barnom.
9 For zeal for Thy house hath consumed me, And the reproaches of Thy reproachers Have fallen upon me.
Ty dins hus nitälskan uppfräter mig, och deras försmädelser, som dig häda, falla uppå mig.
10 And I weep in the fasting of my soul, And it is for a reproach to me.
Och jag gret, och fastade bitterliga; och man begabbade mig dertill.
11 And I make my clothing sackcloth, And I am to them for a simile.
Jag drog en säck uppå; men de gjorde der lek af.
12 Those sitting at the gate meditate concerning me, And those drinking strong drink, Play on instruments.
De som i porten sitta, tassla om mig, och i dryckenskap qväder man om mig.
13 And I — my prayer [is] to Thee, O Jehovah, A time of good pleasure, O God, In the abundance of Thy kindness, Answer me in the truth of Thy salvation.
Men jag beder, Herre, till dig, i behagelig tid; Gud, efter dina stora godhet, hör mig med dine trofasta hjelp.
14 Deliver me from the mire, and let me not sink, Let me be delivered from those hating me, And from deep places of waters.
Upptag mig utu träcken, att jag icke nedersjunker; att jag må frälst varda ifrå mina hatare, och utu de djupa vatten;
15 Let not a flood of waters overflow me, Nor let the deep swallow me up, Nor let the pit shut her mouth upon me.
Att vattufloden icke fördränker mig, och djupet icke uppsluker mig, och gapet på gropene icke igentäppes öfver mig.
16 Answer me, O Jehovah, for good [is] Thy kindness, According to the abundance Of Thy mercies turn Thou unto me,
Hör mig, Herre, ty din godhet är tröstelig. Vänd dig till mig efter dina stora barmhertighet;
17 And hide not Thy face from Thy servant, For I am in distress — haste, answer me.
Och bortgöm icke ditt ansigte för dinom tjenare; ty mig är ångest. Hör mig snarliga.
18 Be near unto my soul — redeem it, Because of mine enemies ransom me.
Nalka dig till mina själ, och förlossa henne; förlossa mig för mina fiendars skull.
19 Thou — Thou hast known my reproach, And my shame, and my blushing, Before Thee [are] all mine adversaries.
Du vetst min försmädelse, skam och blygd; alle mine fiender äro för dig.
20 Reproach hath broken my heart, and I am sick, And I look for a bemoaner, and there is none, And for comforters, and I have found none.
Försmädelse bråkar mig hjertat sönder, och kränker mig; jag vänter, att någor ville varkunna sig, men der är ingen; och efter hugsvalare, men jag finner ingen.
21 And they give for my food gall, And for my thirst cause me to drink vinegar.
Och de gåfvo mig galla äta, och ättiko dricka uti minom stora törst.
22 Their table before them is for a snare, And for a recompence — for a trap.
Deras bord varde för dem en snara, till vedergällning, och till ena fällo.
23 Darkened are their eyes from seeing, And their loins continually shake Thou.
Deras ögon varde mörk, så att de intet se; och deras länder låt städse ostadiga vara.
24 Pour upon them Thine indignation, And the fierceness of Thine anger doth seize them.
Utgjut dina ogunst uppå dem, och din grymma vrede gripe dem.
25 Their tower is desolated, In their tents there is no dweller.
Deras boning varde öde, och ingen vare som uti deras hyddom bor.
26 For they have pursued him Thou hast smitten, And recount of the pain of Thy pierced ones.
Ty de förfölja den du slagit hafver, och berömma att du slår dina illa.
27 Give punishment for their iniquity, And they enter not into Thy righteousness.
Låt dem falla uti den ena synden efter den andra, att de icke komma till dina rättfärdighet.
28 They are blotted out of the book of life, And with the righteous are not written.
Utskrapa dem utu de lefvandes bok; att de med de rättfärdiga icke uppskrefne varda.
29 And I [am] afflicted and pained, Thy salvation, O God, doth set me on high.
Men jag är elände, och hafver ondt; Gud, din hjelp beskydde mig.
30 I praise the name of God with a song, And I magnify Him with thanksgiving,
Jag vill lofva Guds Namn med en viso, och vill högeliga ära honom med tacksägelse.
31 And it is better to Jehovah than an ox, A bullock — horned — hoofed.
Det skall bättre täckas Herranom, än en stut, den horn och klöfvar hafver.
32 The humble have seen — they rejoice, Ye who seek God — and your heart liveth.
De elände se det, och glädja sig; och de som Gud söka, dem skall hjertat lefva.
33 For Jehovah hearkeneth unto the needy, And His bound ones He hath not despised.
Ty Herren hörer de fattiga, och föraktar icke sina fångna.
34 The heavens and earth do praise Him, Seas, and every moving thing in them.
Honom lofve himmelen, jorden och hafvet, och allt det deruti röres.
35 For God doth save Zion, And doth build the cities of Judah, And they have dwelt there, and possess it.
Ty Gud skall hjelpa Zion, och bygga Juda städer; att man der bo skall, och besitta dem.
36 And the seed of His servants inherit it, And those loving His name dwell in it!
Och hans tjenares säd skall ärfva dem; och de som hans Namn älska, skola blifva derinne.
