Psalms 137

1 By rivers of Babylon — There we did sit, Yea, we wept when we remembered Zion.

Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 On willows in its midst we hung our harps.

I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 For there our captors asked us the words of a song, And our spoilers — joy: 'Sing ye to us of a song of Zion.'

Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: "Sjungen för oss en av Sions sånger."

4 How do we sing the song of Jehovah, On the land of a stranger?

Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 If I forget thee, O Jerusalem, my right hand forgetteth!

Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 My tongue doth cleave to my palate, If I do not remember thee, If I do not exalt Jerusalem above my chief joy.

Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Remember, Jehovah, for the sons of Edom, The day of Jerusalem, Those saying, 'Rase, rase to its foundation!'

Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: "Riven ned, riven ned det ända till grunden."

8 O daughter of Babylon, O destroyed one, O the happiness of him who repayeth to thee thy deed, That thou hast done to us.

Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 O the happiness of him who doth seize, And hath dashed thy sucklings on the rock!

Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.